Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13—14 - Himmelsmekaniken, af N. V. E. Nordenmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54.6
Himmelsmekaniken.
En kort framställning’ af dess nuvarande ståndpunkt
och dess närmaste uppgift
af
N. V. E. Nordenmark.
Astronomien, kunskapen om det dunkla himlahvalfvets strålande
stjernor, är en egendomlig vetenskap. Hvilken sällsam kontrast erbjuder
den ej; människoanden bunden vid ett af de minsta klot i världsrummet
och viljelöst förd framåt i evig kretsdans, söker utgrunda det oändliga
och enhetligt uppfatta världsbyggnadens underliga system, och hon måste
göra det fjät för fjät genom ett minutiöst studium och seklers
konsekventa arbete. Och är det naturvetenskapens mål att förklara alla
företeelser, som falla inom dess verksamhetsområde, medels möjligast fåtaliga
och enkla lagar, så torde väl astronomien i det hänseendet ha uppnått
en hög grad af fulländning. Ty samma lag, som styr den i luften slungade
stenen och låter den åter falla till sin moder jorden i en bana, hvilken
matematikern i ro i sin lugna kammare med stiftet af sin penna beräknar,
samma lag, säger jag, regerar, obunden af rum och tid, hela världsaltet i
hvarje dess andedrag. Newtons attraktionslag, uttryckt i någia få ord
och i matematiskt språk endast i några få bokstäfver, är ett af det
mänskliga förnuftets stoltaste monument. Alla syneverldens invecklade
företeelser äro omspunna medels en enda trollformel! Men länge vandrade
vetenskapen vilse, innan hon nått sitt efterlängtade mål. Härför
fordrades århundradens samlande af empiriskt material. Den gamla tidens och
medeltidens astronomer lärde, att jorden vore universums medelpunkt och sanna
kärna, omkring hvilken sol och måne, rymdens tusende stjärnor och kvällens
stjärnskott evigt voro dömda att kretsa. Och på den grunden byggde
forntidens stjämkunnigaste man, Ptolomæus, sitt stora verk Almagest, som
fortfor att in i nyare tiden jämte Aristoteles’ skrifter vara
naturvetenskapens bibel och lagbok. Astronomien hade blifvit en skråmässig
vetenskap och förnedrat sig till eh tjänstepiga åt makten. Så går det, då
man som Dubois-Reymond anser »universiteten vara uppfostringsanstalter
för hohenzollrames andliga lifvakt». Men pieteten för en Ptolomæus’
auktoritet skulle äntligen krossas af en Copernicus, hvars posthumt lästa arbeten
om himlakropparnes rörelser raserade de stolta lärobyggnader, på hvilka
arbetats i 13 århundraden. Än vidare på den vägen fri från dogmatisk
tro och rik på orädd själfständighet gick Kepler, men uttröttad af
ekonomiska bekymmer och politisk förföljelse hann han ej göra fullt tydliga
uttalanden om en allmän tyngdlag.
Det var emellertid förbehållet en Isaak Newtons snille att
med ledning af Keplers läror syntetiskt bevisa, att alla kosmogoniska
rörelser lyda en och samma enkla lag; en värld, en sten, en atom
attra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
