Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13—14 - Himmelsmekaniken, af N. V. E. Nordenmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
548
vigtiga kapitel. Och förr kan väl ej Newtons attraktionslag sägas vara
matematiskt strängt bevisad än »n-kropparproblemet» funnit sin absoluta
lösning. Visserligen inse vi a priori att denna lag måste vara sann, då
ju alla de djärfvaste beräkningar och förutsägelser, hvilka samtliga stödja
sig på denna Newtons upptäckt, gå i fullbordan.
Den man, som mer än någon annan i våra dagar gifvit
himmeh-mekaniken ett nytt, storartadt uppsving är den svenske astronomen Gyl~
dén, hvilkens epokgörande undersökningar ha bragt nytt ljus öfver och
bättre insigt i planetsystemets invecklade rörelseföreteelser. Den
framstående franske matematikern Poincaré säger äfven i förordet till sitt
nyligen afslutade arbete öfver himmelsmekaniken, att då han går att i sitt
verks andra del framställa de modärna astronomiska metoderna inom
n-kropparproblemet, han naturligtvis måste egna de flesta sidorna åt en
framställning af Gyldéns arbeten, »hvilka äro de fullkomligaste». »Denna
vetenskapsman har utan gensägelse gjort den celestra mekaniken de mäst
framstående tjänster. Hans arbeten beröra alla delar af
himmelsmekaniken, och han använder därvidlag med lätthet alla den modärna
matematikens hjälpmedel.» För att beräkna de af oss omnämda störingarna
begagnar han sig bland annat af de s. k. elliptiska funktionerna, ett
analytiskt hjelpmedel, upptäckt i början af detta århundrade af den norske
matematikern Abel, hvilket visat sig ega stora fördelar vid
undersökningarna i fråga. För öfrigt kan man lätteligen sluta sig till vidden och
betydelsen af hans storartade undersökningar genom det han själf yttrar
i företalet till sitt senast utgifna klassiska verk »Traité analytique des
orbites absolues des huit planètes principales». »Det gäller här», säger
han, »att representera störingarna under en form, genom hvilken man
kan beräkna dem för hvarje tid, och att uppställa metoder, hvilka
äfven i svårare fall icke lämna räknaren i sticket, och hvilka icke föra
till serie-utvecklingar, som i matematiskt hänseende äro otillåtna». Han
har emellertid icke stannat vi endast teoretiska undersökningar, utan äfven
ställt sig det målet före att lämna praktiska tillämpningar, hvilka inom
kort komma att publiceras och hvilka helt säkert för kommande tidsålder
skola blifva af samma betydelse och värde, som Leveriers gigantiska
beräkningär varit för vårt århundrade.
Af fullt lika stort om ej större intresse som n-kropparproblemet
är utan tvifvel frågan, huruvida vårt planetsystem i mekaniskt hänseende
från begynnelsen är så konstrueradt, att det kan evigt hålla ihop, utan
att störta samman; om sålunda planeterna ständigt skola fortsätta sin
eviga kretsdans kring solen. Detta intressanta spörjsmål, »planetsystemets
stabilitet», besvarades preliminärt redan af Laplace, hvilken lyckades
bevisa att formen hos planeternas banor ej kunde under de närmaste
seklen märkligt förändras och att årtusenden och åter årtusenden
nödvändigt måste förgå innan någon varaktig förändring kunde inträffa. I
mänskligt egoistiskt hänseende är ju detta svar tillräckligt tillfredsställande,
ty vi inse häraf, att systemet antagligen bör ega bestånd, så länge solens
ljus och värme räcker, d. v. s. så länge lifvet existerar, men för en
fullständig insigt i världsbyggnaden är det ingalunda uttömmande och
frågan är sålunda öppen. Huruvida vetenskapen här någonsin skall vinna
en säker och viss kunskap, är ju svårt att säga. Emellertid står de.tta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
