Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13—14 - Himmelsmekaniken, af N. V. E. Nordenmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
549
problem i ett så innerligt samband med n-kropparproblemet att bägge
spörsmålen torde samtidigt vinna sin lösning.
Ett annat kapitel inom den celestra mekaniken, som beredt och
alltjämt bereder astronomerna stora svårigheter, är det, som behandlar
månens rörelse. Det var på månen, som Newton själf först tillämpade
sin attraktionsteori och fann den besannad, men under tidernas lopp
upptäckte man så småningom den ena oregelbundenheten efter den andra
i hans rörelse och mer än en gång började tron på sanningen af den
allmänna gravitationens lag vackla. Ju mer man inträngde i
världsmeka-nismens mysterier, desto klarare framstodp emellertid orsakerna till
månens ojämna och som det under stundom tycktes mot Newtons lag
stridande rörelse. Men än i dag kan man ej säga att månproblemet vunnit
en slutlig och tillfredsställande lösning. Visserligen har man kunnat
uppställa måntabeller för många år framåt och tillbaka i tiden, på
hvilkas tillförlitlighet man är fullt säker, men går man flere sekler tillbaka
och jämför observation och kalkyl, så finner man hos månens rörelse
en egendomlighet, som kännetecknas därigenom, att han tyckes påskynda
sin hastighet med ungefär 12 bågsekunder för hvarje århundrade. Denna
acceleration, i månrörelsen, som upptäcktes af Lagrange och Laplace i
midten af århundradet, har ännu ej förklarats. Man har emellertid
uppställt den synnerligen plausibla hypotesen, att jordens rotationshastighet
kring sin axel förminskas af någon ännu ej utredd orsak, möjligen i följd
af den inverkan ebb- och flod-fenomenet utöfvar. Denna försening i
jordrotationen bör ju tydligen åstadkomma en skenbar förökning i
månens rörelsehastighet, men å andra sidan äfven ha till följd en långsam
förlängning af jord-dygnet, så att vår tidsenhet ständigt förökas och
sålunda ej blir något absolut mått. Är denna förklaring riktig bör ett
sekel vara tio sekunder längre än det föregående. Denna dygnets och
seklets ringa förlängning kan naturligtvis ej medels det förhanden-varande
observationsmaterialet med matematisk noggrannhet bestämmas, och våra
ur kunna ej heller ge oss något besked härom, då ju dessa äro
reglerade efter jordens rotation.
Om man sålunda med vetenskaplig säkerhet kan påstå, att
New-tonska lagen gäller i vårt planetsystem, så ligger ju den tänken nära
till hands att utsträcka dess giltighet till hela universum. De senaste
årtiondenas undersökningar och observationer af de intressanta
dubbel-stjärnoma ha äfven gifvit oss medel i hand, genom hvilka vi blifvit
berättigade att generalisera lagens räckvidd, till fixstjernerymden. Om nu
så är, att vi anse den allmänna gravitationen gälla på hvarje punkt i
världsalltet, så återstår än vidare den frågan: verka dessa attraktiva krafter
genom hela de omätliga rymder, som skilja vårt solsystem från dessa
tusenden och millioner solar och dessa från hvarandra? Utan tvifvel
måste vi jakande besvara den frågan, och uppfatta hela den synliga
fixstjernekomplexen som ett mekaniskt helt. Men detta universella
rörelseproblem är så inveckladt, att vi i närvarande stund ej ens våga tänka oss
dess lösning. Samma mödosamma väg, på hvilken förfäder och samtid
vandrat, måste af generationer efter generationer fortsättas. Här fordras
ett kolossalt jättearbete och ett oegennvttigt offer af tid och pänningar.
Vetenskapsmannen låter sig ej häller afskräckas, om än det slutliga målet
ligger dold för blicken i ett oändligt fjärran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
