Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13—14 - Englands fackföreningar, af Frantz Pio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55i
krafter, likasom den fordrade billiga råvaror; dessutom påyrkades
upp-häfvandet af alla lagar, som fördyrade dessa industriens tvänne främsta
förnödenheter. Nu faller det ena efter det andra af lagens gamla värn
för arbetarens »standard of life», och innan de första tio åren af det
iprde århundradet ha gått till ända, står den engelska arbetaren på den
fria konkurrensens öppna mark, beröfvad den sista lilla återstoden af
lagens beskydd och utan rättighet att använda sitt enda försvarsmedel,
associationen.
Detta är den engelske arbetarens mörkaste period. Den
beryktade engelska fattiglagen, som urskilningslöst utfylde hvar och ens
inkomst till ett visst minimibelopp, gjorde det möjligt för fabriksegaren att
prässa ned själfva arbetslönen till löjligt lågt belopp. Arbetaren måste då
söka få sin lön förbättrad från fattigvården, var sålunda försatt i ett
fattighjons demoraliserande ställning. Arbetarnes förtviflade motstånd mot
denna tingens utveckling bröts med våld, deras enda stödjepunkt var de
fortfarande olagliga Trade Unions, och en systematisk förföljelse sattes i
gång för att med lagens stränga straff krossa allt sådant organiseradt
motstånd. Bilden passade utmärkt i hop med hela den historiska
ensemblen; det är den heliga alliansens period, som låter den hvita
terrorismen fullfölja sin hemska gång öfver Europa.
Fabriksegarnes liberalism hade icke räckt längre än hvad som
öfverensstämde med deras egen fördel, den upphörde då det blef fråga
om föreningsfrihet. Nu upptager arbetarne fabriksegarnes vapen; de
fordra, att liberalismens, den ekonomiska frihetens principer också skola
användas till deras förmån, till erkännande af den fria föreningsrätten. För
första gången möta vi här det drag, som senare hela århundradet igenom
karakteriserar den engelska arbetarrörelsen: ett pålitligt understöd från den
radikala medelklassens sida. Under ledning af radikala individualister,
som Place och Hume, föres arbetarpartiets första programpunkt till seger
år 1825, då en parlamentsakt erkänner Trade Unions som lagliga
föreningar. Nu kunde Trade Unions för första gången träda fram i
dagsljuset, behöfde icke längre gömma sig bakom »friendly societies», men
från denna historiska förbindelse med »friendly societies» förskrifver sig
den egendomliga föreningen af understödskassa och egentlig fackförening
eller — som de engelska arbetarne uttrycka sig — af »benefit pmposes» och
»trade purposes», som senare har kommit att spela en så framträdande
roll i Trade Unions’ historia.
De engelska arbetarne bildade nu en lagligt organiserad massa;
de väntade endast pä en ledare och en lösen för att försöka den
ny-förvärfvade förèningsfrihetens mystiska makt. Bägge delarne fingo de
1833, ledaren var ingen mindre än den högt begäfvade bottenrike
bomullsfabrikanten Robert Owens ; lösen ingen annan än den senare så
mäktiga socialismen.
Socialismen är långt yngre än arbetarefrågan, hvilken senare
för-skrifver sig från slutet af förra århundradet, då däremot den förra
uppkom först långt in i detta (omkring 1820). Först lärde den hårda
verkligheten genom hunger och umbäranden den vanlige arbetaren, att
»arbetarfrågan» existerade; därefter sökte så män ur samhällets högsta klasser,
hvilkas hjärtan klappade varmt för de förtrycktes sak — varmare kanske
än det var nyttigt för ett nyktert tänkande — att omsätta den utsvultne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
