Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13—14 - Englands fackföreningar, af Frantz Pio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
556
som grånade män bekläda Englands högsta ämbeten. Från dessa dagar
af samarbete föreskrifva sig den förstående sympati och det ömsesidiga
förtroende, som sedan dess ha varit rådande mellan det engelska liberala (till
och med unionistiska) partiet och arbetarpartiet, till och med sedan detta
för längesedan hissat den rent socialistiska flaggan; det är detta
försonliga förhållande England i första rummet kan tacka för att det har
lyckats föra arbetarfrågan långt utöfver den sociala klasskamp, hvari så många
af kontinentens länder fastnat.
Ungefär samtidigt (1864) bildas Internationalen. Generalrådet får
sitt säte i London, det räknar Trade Unionismens ledare bland sina
medlemmar och Applegarth är dess president. Man stannar förvånad
inför detta märkliga fenomen. Sammanhanget är enkelt nog. Trade
Unions ledare hade inga ekonomiska eller politiska teorier; de voro icke
medvetna om motsägelsen mellan den krassa individualism, de förfäktade
i praktiken, och den revolutionära kollektivism, hvaråt de genom
»Internationalen» lånade sitt namn; deras förbindelse med Internationalen var
och förblef därför också helt platonisk. Internationalen vann aldrig
fotfäste i England, den praktiska opportunism, arbetarrörelsen här ledts in
på, var icke gynsam för dess högtflygande planer.
Den engelska arbetarrörelsen gick tryggt sin lugna segerrika
väg-framåt. Genom parlamentsreformen är 1867 erhöllo arbetarne i städerna,
hufvudmassan af Englands arbetare, politisk rösträtt. Ar 1874 lägger
arbetarpartiet för första gången sin afgörande tyngd i den parlamentariska
vågskålen. Striden stod mellan Gladstone oeh Beaconsfield. De liberala,
som voro vid rodret, hade nekat att genomföra Trade Unionisternas
politiska program i hela dess utsträckning och beslutsamt upptar då
Beaconsfield arbetarepartiets sak, det är ett moment i hans genialiska försök
att demokratisera det gamla torypartiet för att sålunda inblåsa nytt lif
och ny kraft i det. Genom arbetarnes röster upphöjes lord Beaconsfield
för sista gången till Englands premierminister. Samtidigt taga de båda
första labour members plats i det engelska parlamentet, båda ledande män
inom grufarbetarnes mäktiga förening.
Med Gladstones lagstiftning af 1871, supplerad genom Beaconsfields
lagstiftning af år 1875, hvarmed han betalade arbetarpartiets bistånd,
är den engelska lagstiftningen rörande Trade Unions afslutad. Hvarje
hämsko eller hinder för Trade-Unionismens fria utveckling och verksamhet
är nu undanröjd; allt är gjordt, som från lagstiftningens sida’ kan göras
för att ställa arbetaren pä lika fot med arbetsgifvaren i striden rörande
arbetslöner. Samtidigt (1875) hade Trade Unions vunnit fullständigt
socialt erkännande; deras sociala position var betryggad. Icke blott så att
deras ledande män sutto i Englands parlament, men staten valde äfven
förtroendefullt och själfmant dem till medlemmar af de stora
arbetar-komitéerna, hvilkas betänkanden, de s. k. blue books, utgöra arsenalen
för studiet af den moderna arbetarfrågan. Gent emot arbetsgifvarne
häfdades principen om collective bargaining, i kraft hvaraf arbetsgifvarens
underhandlingar föras icke med den enskilde arbetaren,’utan med
vederbörande Trade Union. Och det är icke ett nådesbevis från
arbetsgifvarens sida, när han kommer tillsammans med Trade
Unionsrepresen-tanter; han underhandlar med den Trade Union, som levererar honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
