Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13—14 - Englands fackföreningar, af Frantz Pio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
558
beträffande textilindustrien; men — som man kunde vänta af de
engelska arbetarnes kloka opportunism — de fordrade endast 9-timmarsdagen
genomförd genom lag för kvinnor och barn, i det de helt riktigt
beräknade att en motsvarande inskränkning i den vuxne manlige arbetarens
arbetstid då skulle följa af sig själf på grund af det beroende, hvari de
olika slagen af arbetskrafter i en högt utvecklad maskinindustri stå till
hvarandra. Under humanitetens neutrala flagg nådde lagen hamnen år
1875, och sedan dess har 9-timmarsdagen stått fastslagen som
normalarbetsdag för alla Englands yrkesutbildade arbetare eller riktigare som
en maximaltid, hvilken man icke senare gjort något försök att rubba.
Den allmänna niotimmarsdagen var sålunda det gemensamma
slutresultatet af två olikartade sträfvanden och vunnet på olika vägar, dels genom
lagens påbud, dels genom den fria associationens egen makt. Härvid visar
sig den börjande splittringen inom de engelska arbetarnes ekonomiska politik.
De ledande föreningarna inom Englands två mäktigaste industrier,
maskin-och bomullsindustrien, äro de typiska representanterna för de båda
riktningarna. »Amalgamated Society of Engnieers» hade efter hand
öfver-flyttat den radikala individualismen, hvarigenom de hade förfäktat
arbetarnes politiska emancipation, på det ekonomiska området. För ledarne
af Londons stora »Amalgamated Trade Unions»*) kommo de ekonomiska
spörsmålen i regeln först i andra rummet; de hade på detta område inga
fasta åsikter, endast obestämda, oklara föreställningar. Intet under därför
att de högt begåfvade vetenskapligt bildade männen från det liberala
partiets yttersta vänster kunde under det dagliga samarbetet för
gemensamma politiska mål inympa hos dem sina egna ekonomiska idéer.
Bländade af den lycka, som under dåvarande glänsande konjunkturer hade töljt
dem i deras strid för att genom egen makt betrygga niotimmarsdagen,
trodde de sig också kunna genom egen makt, genom den fria
associationens makt, lösa den stora ekonomiska uppgiften att betrygga och höja
arbetarens standard of life. Därför trodde de, att de kunde ställa sig
stolt afvisande emot hvarje hjälp eller ingripande från statens sida cch
afstå från all arbetarlagstiftning, som gick längre än till att blott
tillvarataga arbetarnes hälsa och de omyndigas skydd.
De nordliga grefskapens fackföreningar, hvilkas hufvudkvarter voro
Manchester, Glasgow och Newcastle, delade icke Londonföreningarnas tro
på den fria associationens allmakt. Lancashires bomullsspinnare blefvo här
de ledande. Deras förening var bygd efter den gamla modellen utan
några »benefits» och saknade sålunda de »amalgamated» fackföreningarnas
orubbliga sammanhållning och centraliserade styrka. Bomullsmaskinen
tillät en skarp konkurrens af kvinnor och barn, hvilka det var svårt,
att icke säga omöjligt att upptaga i Trade Unionismens led. De
faktiska förhållandena lärde således bomullsspinnarne, att den fria föreningen
icke kunde vara arbetarerörelsens sista ord, utan att staten måste gripa
in supplerande och hjälpande, där den förra ej räckte till i sträfvandet
att betrygga och höja arbetarens »standard of life». Vi finna här början till
splittringen inom det engelska arbetarpartiet, men den nya riktningen har
*) Deras organisation var från 1871, då de årliga fackföreningskongresserna
började, den af dessa valda »Parliamentary Committee^ i stället för den samtidigt
upplösta juntan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
