Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13—14 - Englands fackföreningar, af Frantz Pio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
559
dock icke karaktären af en opposition. Så länge de gynsamma
ekonomiska tiderna räcka — d. v. s. under första hälften af sjuttotalet —,
gå alla Englands fackföreningar hand i hand, ömsesidigt hjälpande
hvarandra fram på de olika vägar, hvarpå hvar och en för sig sträfvar fram
mot det gemensamma målet. Först då det ekonomiska betrycket gör
sig kändt och nöd och arbetslöshet prässa fram i främsta ledet den
ekonomiska principfrågan, om fackföreningen skall afslå eller kräfva statens
supplerande bistånd, först då växer den anspråkslösa nya riktningen ut
till en snart segrande opposition. Men under hela sjutiotalet stå
»Amal-gamated Society of Engineers» och de öfriga ledande
Londonförenin-garna som Trade Unionismens representanter emot den yttre världen;
det är deras ledande män, som föra ordet i Parliamentary Committee,
och det är på deras konto som Trade Unions allmänt såväl i England
som på kontinenten uppfattas som den radikala individualismens fasta
borg.
Omkring år 1875 hade arbetarpartiets politiska program blifvit
nästan helt och hållet upphöjdt till gällande engelsk rätt. Arbetarne i
städerna hade rösträtt till parlamentet och inom kommunen,
fackföreningarna hade fått det förut saknade skyddet mot tjufvar och bedragare,
arbetare och arbetsgifvare voro af lagen likstälda och staten hade tagit
hand om skolväsendet. Men de dåvarande ledarne voro ögonblickets,
icke framtidens män. De saknade den öfverlägsna blicken för att se att
de politiska frågorna äro för arbetarne endast ett steg på vägen mot det
stora ekonomiska målet att höja arbetarklassens ställning, att det blott är
förpostfäktningen, icke själfva hufvuddrabbningen som utkämpas på
politikens område. Ehuru arbetarnes politiska emancipation på det stora
hela taget var genomförd och den politiska reformen härigenom hade
förlorat sin rättighet att stå främst på programmet, förblefvo Parliamentary
Committees män sittande fast kvar i de gamla hjulspåren. De
saknade den vetenskapliga träning, som gör anden rörlig och befriar den
från vanans förslöande makt; de voro icke i stånd att följa en rörelse
i dess olika faser. De sluta sig fastare och fastare till det liberala
partiet; förbindelsen mellan detta och Trade Unions förlorar mer och mer
karaktären af en koalition mellan två själfständiga partier; under
åttiotalet närmar sig arbetarpartiet starkt till att blifva det liberala partiets
svans. Främst på Committees program stodo några tämligen
underordnade reformer på rättsväsendets område. Rösträttens utsträckande till
jordbruksarbetame upptog man, först sedan det liberala partiet själft hade
accepterat det; detsamma gälde om andra reformer i sådan riktning som
t. ex. arfvoden till parlamentsledamöter, »one man one vote^ etc.
På det ekonomiska området häfdade de ledande föreningarna med
»Amalgamated Society of Engineers» i spetsen fortfarande den radikala
individualismens idéer, att fackföreningen icke behöfver statens hjälp, men
är stark nog för att kunna på egen hand betrygga och höja arbetarnes
vilkor, — och detta, ehuru tilldragelserna i slutet på sjutiotalet hade
gifvit arbetarne en dyrköpt lärdom. De lysande konjunkturerna i början
på sjutiotalet hade nämligen blifvit aflösta af ett industrielt betryck, som
nådde sin höjdpunkt 1879. Fabrikerna inskränkte sin verksamhet öfver
hela linien, arbetarne afskedades i tusentals; lönerna sattes ned månad
efter månad, niotimmarsdagen, som vanns genom Newcastlestrejken, var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
