Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13—14 - Englands fackföreningar, af Frantz Pio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
564
själfva rörelsen. Till en viss grad var det också händelsen här. Främst
i ledet stodo John Burns och Tom Mann, bägge tillhörande
maskinarbe-tarnes »highly skilled» klass, som i social ställning och bildningsgrad stod
icke så litet öfver de enkla »unskilled» arbetame, som voro agitationens
närmaste föremål. De hade bägge från det de voro lärlingar oafbrutet
tillhört fackföreningsrörelseisen, hade sedan sett sig om i världen, arbetat
i Amerika och Afrika och hade som unge män återkommit till England som
entusiastiska socialister. Agitationens hufvudsäte var »Social-Democratic
Federation», — som namnet visar — ingen arbetarförening, men en
förening af män och kvinnor af alla samhällsklasser, som sträfvade mot det
gemensamma socialistiska målet.
Den socialistiska agitation, som på åttiotalet bedrefs i England, var
en trogen kopia af den tyska: samma stora ord, samma högt flygande
planer, framför allt samma abstrakta, hälft fantastiska snitt. Den
socialistiska framtidsstaten upprullades för den engelska arbetaren som ett
af-lägset töckenideal, så olika mot den värld, han lefver i, som hvitt mot
svart. Den väg, som förde från denna jämmerdal till det förlofvade
landet, det medel, som man i mer eller mindre försiktiga fraser kretsade
kring, här som i Tyskland — här blott åtskilligt mindre förblommeradt
— var den sociala revolutionen. Men socialismen var ännu för ny i
England för att stå på sina egna ben, för att antaga en egen själfständig
form: den hade ännu icke vuxit tillsammans med den praktiska engelska
nationalkaraktären, den bar öfverallt prägeln af den främmande,
germanska inympningen. Den mest bekanta yttringen af denna revolutionära
tendens är tumultet på Trafalgar Square i november 1887. Polisen hade
förbjudit att använda Trafalgar Square, som från gammalt är
London-agitationens tummelplats, till en arbetardemonstration; icke dess mindre
sökte arbetarne att med våld tilltvinga sig tillträde dit; militären måste
rycka polisen till undsättning; polisbatonger och sablar kommo i
användning, och sedan några skråmor utdelats, häfdade ordningens handhafvare
besittningen af Trafalgar Square. Hufvudmannen för tumultet var John
Burns, som af den anledningen dömdes till tre veckors fängelse.
Det hade emellertid ännu icke lyckats den socialistiska agitationen
att organisera de »unskilled» arbetarne, de stodo fortfarande utanför
fackföreningsrörelsen, och inom densamma voro de egentliga socialisterna i
afgjord minoritet. Vid dockstrejken 1889, den första stora framgångsrika
strejken af »unskilled» arbetare, förändrar alltsammans utseende. Den
inledes med ett par mindre strejker. Impulsen till hela denna agressiva
rörelse af de »unskilled» arbetarne gafs egentligen af en kvinna, den
bekanta Annie Besant, som förutom att vara ledare af tidens modereligion,
tillika är en ifrig socialist. Hon kom genom tillfälliga omständigheter i
beröring med Londons tändsticksarbeterskor och indignerad öfver den
usla aflöning man bjöd dem för deras långa, hälsofarliga arbete satte hon
i gång en strejk. Utan fonder och utan organisation syntes striden på
förhand hopplös. Men den offentliga meningen, upparbetad af Annie
Besant och en mängd högt begåfvade män och kvinnor, till en stor del
af de högsta samhällsklasserna, stälde sig helt och hållet på de
strejkandes sida och tvang igenom löneförhöjningen. Rörelsen fortplantade sig
vidare, understödd af konjunkturerna, som 1888—89 började att åter
något litet förbättras. I början af 1889 förklarade gasarbetarne strejk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
