Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13—14 - Om liberal nihilism, af Thomas H. Huxley. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
575
tagens medfödda öfverlägsenhet öfver statens ledning. Om också
byråkratien och centralisationen på Europas fastland hafva många obehagliga
och skadliga följder, så äro dock icke det engelska
rättsbetjents-väldet och sockenförvaltningen så synnerligen behagliga. Det riktigaste
är säkerligen att säga, att det är bäst för ett folk med hänsyn till deras
sunda och fria utveckling, om staten inskränker sig till det ovilkorligt
nödvändiga och öfverlåter åt den enskilda frivilliga företagsamheten allt
hvartill den kan förmås. A andra sidan är väl det dogmatiska
påståendet att statens ingripande är, så snart det inät eller utåt sträcker sig
öfver polisväsendets gränser, under alla förhållanden till skada, det
orättfärdigaste man gärna kan tänka sig.
Låt oss emellertid för en gäng antaga, att satsen vore riktig, att
statens pligter läte sammanfatta sig i detta enda stora förbud: »Du skall
icke tillåta någon att ställa sig i vägen för en annan människas frihet».
Jag kan dock icke inse, att den logiska konsekvensen häraf vore en
sådan inskränkning af regeringens befogenhet, som den åsigtens
representanter antaga. Om det behagar min granne att hålla sina afloppsrör i
så dåligt skick, att därigenom luften förpestas som jag inandas, sä att
jag löper fara att få nervfeber eller difteri, så gör det lika stort intrång
i min frihet, som om han ginge omkring med en pistol och hotade
mitt lif. Om han får låta sina barn gå ovaccinerade, kunde man lika
gärna tillåta honom att kasta ut strykninpastiljer pä gatan, där mina barn
leka. Och om han låter sina barn växa upp utan uppfostran och utan
att lära sig något yrke, så förminskar han så godt han förmår min
frihet, ty därigenom ökar han den skattebörda, som jag måste underkasta
mig för underhållande af fängelser och arbetshus. Ju högre
kulturgrad, desto kraftigare inverkar den ene medlemmen af samhällskroppen
genom sina handlingar på alla andra medlemmar, och desto omöjligare
blir det för den enskilde att begå något orätt, utan att mer eller mindre
råka i strid med alla andra medborgares frihet. Och således måste staten,
äfven om man begränsar dess plikter aldrig sä mycket, dock äga en
vidsträcktare myndighet, än polisteoriens anhängare äro hågade att
tillerkänna den.
Man invänder antagligen: om man öfver hufvud tillerkänner staten
rätt att öfverskrida de angifna gränserna, så fins det ingen möjlighet att
stanna, och den princip, som ger staten rätt att medelst lag påbjuda
vaccination eller offentlig undervisning, ger staten också rätt att bestämma
min religiösa tro eller sättet för utöfvande af mitt handtverk eller mitt
yrke eller fastställa antalet rätter, jag får ha till middagen, eller snitten
pä min väst. Men helt visst ligger då också det svaret nära till hands,
att man då lika väl skulle kunna bestrida en människas rätt att äta,
när hon blir hungrig. Ty tillåter man henne öfver hufvud att äta, då
fins det ingen möjlighet att stanna, förrän hon ätit sig öfvermätt och
har att utstå alla öfverlastandets plågor. I verkligheten slutar människan,
när hennes förstånd säger henne att hon fått nog, och i en väl ordnad
stat kommer regeringen, som där ju endast är en föreståndare för det
allmänna, snart underfund med ögonblicket, då statens inblandning
uppnått sin gräns. Och så vidt min bekantskap med dem, som i England
ombestyra regeringsangelägenheterna, räcker till, finner jag dem icke på
långt när så ifriga att blanda sig i de enskildes angelägenheter, som de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
