Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13—14 - Ernest Hello, af Hermann Bahr - En medelmåtta, af Ernest Hello
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58i
komna människor, som visserligen icke äro dåliga, men utan lyftning
hänfalla, däraf hans hat till sällskapslifvet.» Om en lefvande människa
händelsevis råkar in i sällskapslifvet, måste han visa sig ännu
obetydligare än alla andra, emedan han på förhand är misstänkt. Om han
släcker all sanning och allt ljus inom sig, tolererar man kanske honom
en smula. Men då tingens väsen inte på längden förnekar sig, kommer
världen att snart vända sig bort och göra sig af med honom» — däraf
hans hat mot det meskina, fåfänga, intetbetydande adertonde
århundradet, hvars »jättar» voro en Delille, Lebrun, Crebillon, Marivaux, Fabre,
d’Eglantin och Dorat. Däraf hans förakt för den vanliga kritiken —
»i allmänhet anser den vanliga kritiken allt för omöjligt. Den tillåter
endast hvad som öfverensstämmer med dess vanor. Och då snillet inte
lämpar sig för dess vanor, behandlar den snillet på samma sätt som
den för några år sedan behandlade lokomotiv och telegrafer. Den
förbjuder människan att vara sig själf och befaller henne att likna alla
andra, det är kritikens styrka. Vanliga människor behöfva endast > anmäla
sig och den öppnar för dem alla dörrar; för-den upphöjda människan
tillsluter den dem instinktligt.» Däraf hans kärlek för herskarnaturer — »un
homme de. genie est quelque chose de plus que des milliardes dPommes de
t alen t.» Däraf hans formel för konsten, »qui était, qui est et qui set a
une ascension». Däraf hans hänförelse och lidelse för stilen — »stilen
är en explosion af vårt väsende; är vår skapelse. Tanken vi utsäga
skapa vi ej, men vi skapa vår stil. I stilen uppenbarar sig snillet:
stilen är dess säte, dess bevis, dess tecken, dess ära. Hvad du än må
ha att säga, om du saknar stil kommer du att sakna ära. En människa
som funnit sin stil förlorar som herskaren nöjet att kunna vara inkognito:
då hon talar, känner man igen henne. Man kan bestjäla en människa
på allting, blott icke på hennes stil. Stilen är oantastlig, liksom själfva
väsendet, hvars form det är.»
Hello verkar genom sin tillvaro, icke genom sina handlingar och
arbeten. Han ger inga tankar, som skulle kunna lugna, uppfostra, leda.
Han vill ej slå an genom formens behag. Men han visar den vacklande
och sökande mönstret af en fast, i sig hvilande, utom världen för sig själf
lefvande natur. Vi ha en förnimmelse af honom, liksom då man går i
den oerhörda tystnaden af en stor skog eller om natten hör hafvets brus
eller ser en örn sitta tyst i sin bur. Som ett medel att blifva fri från
sinnenas hvardaglighet, simpelhet, råhet och komma till eftertanke om
sig själf, om själens tysta bjudande stämma vördas han af de unga.
En medelmåtta.
Af Ernest Hello.
Man säge i en salong att den eller den berömde mannen är en
medelmåtta och alla menniskor förundra sig och folk anser det paradoxalt,
ty de veta inte hvad som egentligen menas med en medelmåtta.
Är måhända en medelmåtta dum, svagsint, stupid? Visst inte.
Idioten utgör den ena, snillet den andra polen här i världen, medel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
