Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13—14 - En medelmåtta, af Ernest Hello
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
582
mättan befinner sig midt emellan. Jag påstår inte, att hon utgör
medelpunkten uti den intellektuella världen, det vore något helt annat, hon
befinner sig endast i midten.
Representerar således medelmåttan hvad man i filosofi, politik,
litteratur benämner »den rätta medelvägen» (juste milieu). Omfattar hon
nödvändigt en sådan åskådning?
Inte det häller.
Den som följer den »rätta medelvägen», vet det: hon vill det.
Medelmåttan är omedvetet den rätta medelvägens man. Hon är det
inte af naturen och inte häller afsikligt; hon är det till sin karaktär,
inte genom en tillfällighet. Hon må vara aldrig så häftig, lidelsefull,
öfverdrifven och aldrig afvika så mycket som möjligt från den rätta
medelvägens åsikter, hon är och förblir alltjämt en medelmåtta. Till
och med i sin lidelse förblir hon alltid medelmåttig.
Det väsentliga kännetecknet, det obetingadt väsentliga kännetecknet
på medelmåttan är hennes högaktning för den offentliga meningen. Hon
talar aldrig, hon upprepar alltid. Hon bedömer en människa efter hennes
ålder, ställning, framgångar, förmögenhet. Hon hyser en stor respekt för
alla, som, oafsedt af hvilken anledning, äro kända och af hvilka mycket
utkommit på tryck. Hon skulle söka att ställa sig in hos sin argaste fiende,
om denne fiende vore berömd; men hon gör ingen synnerlig affär af sin
bäste vän, om det är ingen som berömmer denne. Hon kan alldeles
omöjligt fatta, att en ännu okänd, fattig person, som hundsas och
knuffas på alla håll, kan vara ett snille.
Hon vågar aldrig taga initiativet till något. Hon är varsam med
sin beundran och entusiasmeras endast officielt. Hon föraktar de unga.
Först när en storhet blifvit erkänd ropar hon: »Var det inte det jag
alltid har sagt!» Men aldrig säger hon innan en ännu okänd stjernas
uppgång: »Här gömmer sig ryktbarhet, en framtid!»
Den som förstår att säga till en okänd, som arbetar: »min son,
du är ett snille!» förtjänar själf den odödlighet han utlofvar. »Att förstå
är att likna», har Rafael sagt.
Den medelmåttiga människan kan ha den eller den begåfningen, hon
kan ega talang. Men intuitionen är henne förmenad. Hon saknar den
dubbla synförmågan, hon får den aldrig. Hon kan lära sig, men aldrig
ana. Hon får mången gång fatt uti en tanke, men fullföljer den aldrig.
Om den visar sig för henne uti en ny form, känner hon inte igen den,
hon tillbakavisar den.
Hon erkännner någon gång en grundsats, men vill man draga
ut grundsatsens praktiska följder, så säger hon att man öfverdrifver.
Funnes inte ordet »öfverdrift», skulle medelmåttan uppfinna ordet.
Medelmåttan anser kristendomen vara en nyttigt försiktighetsåtgärd,
som det vare oklokt att försumma. Ändock hatar hon den innerligt.
Men mången gång hyser hon också en konventionel högaktning för
densamma, samma slags högaktning som för böcker, hvilka för tillfället stå
på dagordningen. Men hon afskyr katolicismen: hon anser den
öfverdrifven. Hon föredrager vida mer protestantismen, emedan hon anser
den moderatare. Hon värderar alla principer och äfven deras motsatser.
Medelmåttan högaktar begåfvadt och dygdigt folk. Snillen och helgon
fruktar och afskyr hon; hon anser dem för öfverdrifna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
