Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13—14 - En medelmåtta, af Ernest Hello
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
583
Hon frågar, hvad är det för nytta med andliga ordnar, isynnerhet
sådana som blott äro kontemplativa. Barmhertiga systrar kunna få
passera, emedan deras verksamhet åtminstone delvis utöfvas i den synliga
världen. Men hvad tjäna karmelitnunnorna till.
Om den af naturen medelmåttiga människan blir en sann kristen,
upphör hon fullständigt att vara medelmåttig. Hon blir måhända ingen
framstående person, men hon är ryckt undan medelmåttan af den hand,
som håller domarsvärdet. Människan, som älskar, är aldrig medelmåttig,
Den verkliga medelmåttan beundrar allt något litet; beundrar intet
med värme. Om man för henne med någon hänförelse anför hennes egna
tankar, hennes egna känslor, så blir hon missnöjd. Hon upprepar, att
man öfverdrifver; hon föredrar den kylige motståndaren framför den
hänförde vännen. Ty det är intet hon hatar så mycket som värme.
Medelmåttan känner endast en passion: hatet mot det sköna. En
vanlig banal sanning upprepar hon måhända då och då i vanlig ton.
Men uttryck samma sanning på ett glänsande sätt och hon skall
fördöma den, emedan hon då mött det sköna, sin personliga fiende.
Medelmåttan tycker om författare, som inte svara ja eller nej pä
någon fråga, som påstå intet, som skona alla motsatta åsikter. Hon tycker
på en gång om Voltaire, Rousseau och Bossuet. Hon tillåter att man
förnekar kristendomen, men man skall göra det i en höflig form, med
en viss moderation i uttrycken. Hon har en viss förkärlek för
rationalismen och märkvärdigt nog äfven för jansenismen. Hon svärmar för
den savoyardiska vikariens trosbekännelse. Hon anser för en
oförskämdhet .hvarje bestämdt påstående, emedan hvarje bestämdt påstående
utesluter motpåståendet. Men är man något för och något emot hvar sak,
anses man af henne för klok och moderat. Hon beundrar tankens finess
och säger, att man har sinne för öfvergångar och nyanser.
För att undgå förebråelsen för intolerans, som hon riktar mot hvarje
öfvertygelse, måste man hänge sig åt det absoluta tviflet; men man får
dock inte nämna tviflet vid dess rätta namn. Man måste ge det
gestalten af en anspråkslös åsikt, hvilken äfven lämnar den motsätta åsikten i
dess rätt, tyckes säga något, och dock säger alls ingenting. Man måste
låta hvarje sats efterföljas af en förmildrande eftersats: »som det förefaller
mig; om jag så må säga; om man så får uttrycka sig».
En medelmåtta som har en verksamhet, en befattning, erfar
ständigt en fruktan: ångesten att kompromettera sig. Hon uttalar sina
tankar med en förbehållsamhet,. en skygghet, en försiktighet, som om hon
fruktade att genom för djärfva ord uppskaka världen.
Det första en medelmåtta yttrar om en bok gäller alltid en detalj,
vanligen en detalj i stilen. »Det är en väl skrifven bok», säger hon,
när stilen är ledig, indifferent, färglös, ljum. »Den är illa skrifven»,
säger hon, när det pulserar ett lif i boken, när den har sitt eget språk.
Hon tycker om den opersonliga litteraturen, hon hatar böcker, som tvinga
en att tänka. Hon tycker om sådana, som likna alla andra, som gå i
den gamla vanliga trallen, som hålla sig inom hans sfer, inom hans krets,
sådana böcker som man kan utantill, redan innan man läst dem,
emedan de äro lika alla som man läst sedan man lärde sig läsa.
Medelmåttan säger, att Kristus borde ha nöjt sig med att predika
barmhertighet och inte gjort några underverk. Ännu mer hatar hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
