Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13—14 - En medelmåtta, af Ernest Hello
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
584
helgonens underverk. Om man berättar för henne om någon
öfver-naturlig händelse i nutiden, så svarar hon, att legender kunna göra god
verkan uti berättelser om helgon, men att de också böra få stanna där,
och om man anmärker att den gudomliga allmakten dock alltid förblifver
densamma nu som då, så svarar hon, att man öfverdrifver.
Medelmåttan säger att hvarje sak har sin goda och sin dåliga sida,
man fär^inte vara sä absolut i sina omdömen etc. I sin skygghet för
allt af betydenhet säger hon, att hon öfver allt annat sätter det sunda
människoförståndet; men hon vet inte alls hvad det är. Därmed menar
hon förnekande af allt stort.
Medelmåttan kan mycket väl ega det värdelösa bihang, .som
man i salongerna kallar »kvickhet», men hon eger aldrig intelligens, som
är förmågan att se tanken i en handling.
Den intelligenta människan lyfter upp sitt hufvud för att beundra
och tillbedja; medelmåttan gör det för att håna, allt hvad som står öfver
henne anser hon löjligt, oändl.gheten synes henne tom. Medelmåttan
tror icke på djäfvulen. Medelmåttan beklagar, att kristendomen eger
dogmer: hon säge hälst, att den endast lärde »den rena moralen»; och
säger man henne,, att dess moral framgår ur dogmerna, liksom följden ur
en grund, sä skall hon svara, att man öfverdrifver.
Medelmåttan vördar Cicero blindt och utan förbehåll; hon kallar ho*
nom icke med hans namn: hon benämner honom den romerske
vältalaren. Hon citerar litet emellanåt: »ubinum gentium vidimus?»
Medelmåttan är snillets kallblodigaste, vildaste fiende.
Hon motstår snillet på det förskräckligaste, med orörlighetens styrka,
hon sätter emot det sina mekaniska orubbliga vanor, sina fasta gamla
fördomar, sin illvilliga likgiltighet, sin elaka misstro och det djupa hat,
som ser ut som opartiskhet; hon bjuder honom spetsen med låga
naturers vapen, inskränkthetens hårdhet.
Snillet gör sig räkning på entusiasm; fordrar, att man hänger sig.
Medelmåttan hänger sig aldrig. Hon är utblottad på hänförelse och
medlidande: dessa båda följas ju alltid åt.
När snillet förtviflar och tror sig nära döden, ser medelmåttan det
med tillfredsställelse; hon fröjdar sig åt denna dödskamp och säger: »Jag
såg, att det skulle så gå. Hon hade slagit in på en orätt väg; hon
hade för stort själfförtroende.» Segrar snillet, sä häller medelmåttan,
upp-fyld af hat och afund, åtminstone emot honom »de höga klassiska
förebilderna», berömda människor från förra århundradet -och försöker intala
sig att framtiden skall hämnas för hennes räkning pä nutiden.
Medelmåttan är mycket elakare, än hon själf tror, och än man
vanligen tror, emedan hennes kallsinnighet döljer hennes elakhet. Hon
bryter aldrig lös. Men i grund och botten skulle hon vilja utrota de
bättre raserna; dä hon inte det förmår, sä hämnas hon genom att pina
dem. Hon begär små nedrigheter, hvilka, emedan de äro smä, inte
förefalla nedriga. Hon sticker med knappnålar och gläder sig om blod
börjar rinna, medan en mördare fasar för det blod han utgjutit.
Medelmåttan erfar aldrig någon fruktan. Hon känner sig ega understöd
hos den stora massa människor, som likna henne.
Medelmåttan är på det litterära området hvad man på det sociala
kallar »un homme ä bonne fortune». De lätta segrarne tillfalla henne.
k
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
