Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13—14 - En medelmåtta, af Ernest Hello
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
585
Glömmande det väsentligaste, fattande det tillfälliga i tingen, löper hon efter
omständigheterna. Hon lurar pä ett gynsamt tillfälle, och har hon framgång,
så är hon trefaldt medelmåttigare än förut. Hon bedömer sig själf
liksom alla andra efter framgången. Medan den öfverlägsna människan har
en inre känsla af sin styrka, och känner den isynnerhet då,
när andra människor inte känna den, anser medelmåttan sig vara ett
dumhufvud, så snart hon går för det, och hämtar sin säkerhet endast
ur andras loftal. Hennes medelmättighet tilltager med hennes offentliga
anseende.
Men frågar man mig dä, hvarför och huru kan hon öfver hufvud
ha någon framgång?
Har det aldrig händt er, att ni suttit vid ert skrifbord och orolig
och förstämd slagit igen ett arbete af en bekant författare, hvilket ni
kommit att observera i följd af det allmänna uppseende det tillvunnit sig,
och frågat er själf: »Hur kommer det sig, att denna bok gjort sin
författare ryktbar i stället för att döma honom till glömska? Och hvarför
är det eller det namnet som förtjänade att nämnas vid sidan af stora
namn alldeles obekant för människorna? Hvarför hviska de fåtaliga
vännerna till den, pä hvilken jag i detta ögonblick tänker, endast helt
blygt till hvarandra hans namn och väga inte att nämna det högt inför
alla, därför att han icke vunnit offentligt erkännande?»
Har äran sina mysterier eller endast nycker ? Svaret är detta:
Äran och framgången likna inte hvarandra, äran har sina mysterier,
framgången är nyckfull.
Medelmåttan kämpar icke, hon kan till en början ha framgång;
till sist förliser hon alltid. Den öfverlägsna människan kämpar först
och segrar sedan. Medelmåttan har framgång, emedan hon simmar med
strömmen; den öfverlägsna människan hemtör segern, emedan hon
kämpar mot strömmen. Det är utmärkande för framgången att gå med alla
andra; för äran att gå emot alla andra. Enhvar som gör sitt namn
kändt åstadkommer detta därigenom att han representerar en viss del af
mänskligheten.
Det |r lösningen på alla gåtor.
De bättre raserna representeras af de store, de sämre raserna af
de små.
De ena som de andra ha sina representanter inom
folkförsamlingen. Men somliga tilldela sina representanter framgång, andra tilldela
sina representanter ära.
De hvilka smickra sin samtids fördomar och vanor blifva
framskjutna och vinna framgång — de äro sin tids män.
De som tränga undan fördomar och vanor, de som på förhand
inandas det kommande århundradets luft, de skjuta de andra åt sidan
och komma till ära: de äro evighetens män.
Därför är mod, som är obehöfligt för att vinna framgång, ett
oundgängligt vilkor för äran. Stora äro de som tvinga sig på
människorna, i stället för att fördraga dem, som tvinga sig på sig själfva i
stället för att förlamas, som lika kraftigt besegra den egna modlösheten som
de yttre hindren. Hvad vi kalla storhet, är glansen af denna herskarmakt.
En medelmåtta, som har framgång, motsvarar hvad andra
människor för närvarande behöfva. En öfverlägsen människa, som segrar,
mot
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
