Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13—14 - Litteratur - Lundegård, Tannhäuser, anmälan af R—s—s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
59°
satirikern dä tänkte sig skola utgifvas af hr Lundegärd i en framtid, fans
äfven egendomligt och profetiskt nog ett, som bar titeln »Tannhäuser».
Nå, hemligheten med den profetian är ju inte så svår att genomskåda.
Intressantare skall det bli att se, om hr v. Heidenstam varder sannspådd
äfven i fråga om »Parcifal» och de andra granna namnen, han förutsagt
pä den framtida svensk-akademi-sekreterarens böcker. Omöjligt är def inte.
Det kan ha sin fördel att i själfva boktiteln inlägga ett vägledande,
förklarande och pä samma gång storstilig litteratur suggererande element.
Det kan hafva sin fördel, n. b. om arbetet verkligen har något af stor
stil i sig. Då höjes, lyftes det än ytterligare af den ståtliga titeln. Ett
annat blir äter förhållandet, om innehållet i sin triviala hvardaglighet
bildar en allt för klen motsvarighet till de anspråk, som väckas af bokens
titel. I ett sådant fall blir denna, om den är för stort tilltagen, endast
till skada, på samma sätt som en liten fattig gosses torftiga klädsel sticker
mera i ögonen, om han råkar vara döpt till Croesus, eller likasom en
hederlig småborgare, helst om han är af ett mildt och fogligt sinnelag,
kan få ett skimmer af löje öfver sig för hela lifvet, blott därföre att
oförständiga föräldrar kristnat honom till, låt oss säga Hannibal
Napoleon Alexander. Jag fruktar för, att hr Axel Lundegärd som författare
måste räknas till de oförståndiga föräldrar, som ej rätt inse, hvilken otjänst
de göra sina barn genom att gifva dem allt för vackra namn.
Det gick väl an med både »Titania» och »Prometheus». I en
konstnärssaga, afsigtligt framstäld som en dröm, en fantasi, falla sig de
stora orden naturligare än i en ren verklighetsskildring, och man har
lättare att förlika sig med konstnär-Prometheus i det drömda
piriako-teket uppe på södra bergen än med sågverksegaren-Tannhäuser uppe i
Norrland. I sina föregående större arbeten har hr Lundegärd dessutom
presenterat ett språk, som med frånseende af en del pä
fruntimmers-publiken beräknade ljufligheter, haft förtjänsterna af välljud, värdighet,
harmonisk afrundning, egenskaper, som endast i ringare mån återfinnas i
den sista romanen.
Den »moderna legenden» om Tannhäuser skildrar en ung man,
som brinner af verksamhetslust i socialistisk anda men ännu mer af åtrå
efter berusande kärlekslycka. Han kommer som förvaltare till ett
sågverk i Norrland, kan i sin skefva ställning som på samma gäng förman
och agitator mot kapitalet icke vinna arbetarnes förtroende, tröttnar i
denna hopplösa kamp, blir i stället kär i principalens hustru, gifter sig
med henne efter mannens bräddöd och glömmer vid sin sköna makas
sida, i lättja och vällefnad, alla högre, alla allmänna intressen, fullt
uppgående i egoistisk njutning af sin egen personliga lycka. Kärnan af’sin
hustrus väsen känner han icke och bryr sig ej om att utforska. För
honom är det fagra skalet allt. Hän är Tannhäuser, hon är Venus.
Ett sådant lif måste snart nog utmynna i leda. Efter att länge ha pinats
af hennes efterhängsna kärlek och kännt sig som en fånge i sitt eget
hus, tar han sitt parti och ger sig ut i världen, fattig som han kom,
besluten att äter finna lyckan i kamp och strid för högre mål.
Men veklingslifvet i Venusberget har förslappat honom, och han
dragés af längtan tillbaka till henne som han öfvergaf. Skilsmessan,
af-ständet, ensamhetens själfpröfning har lärt honom inse, att han är en
Tannhäuser, som för sent fått ögonen öppna för sitt olyckliga öde: att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
