- Project Runeberg -  Nordisk revy för litteratur och konst, politik och sociala ämnen / Årg. 1. 1895 /
591

(1895-1899) With: Erik Thyselius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13—14 - Litteratur - Lundegård, Tannhäuser, anmälan af R—s—s

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

59*

hafva haft Elisabeth i sina armar, men älskat henne som Venus. För
sent — ty när han, efter att i ett längre bref med hr Lundegårds hjälp
ha analyserat sitt själstillstånd och underrättat den sörjande makan om
sin omvändelse, återkommer till det öfvergifna hemmet och sågverket, då
är hon döende. Naturligtvis måste det sluta så.

Men hvad skall förf, göra med sin Tannhäuser, när både Venus
och Elisabeth äro ur verlden? Hjälten måste ju också affärdas på något
anständigt vis. Det sker nu så, att han slår sig på grubbel, lämnar sin
rika, men ödsliga gård och uppsöker friden i en ännu ödsligare boning,
en liten ensam koja uppe i fjällbygden. Där etablerar han sig som
en-sittare, blir teosof, studerar Buddha, får besök af en ung prest, som letat
rätt på honom enkom för att rädda hans själ, och låter sig utan något
egentligt motstånd bortföras af denne. Hvart? Naturligtvis i den allena
salig- och lyckliggörande kyrkans sköte.

Romanen slutar ju således så vackert, värdigt och rättroget, som
man någonsin kunnat begära af de senare årens hr Axel Lundegård.

Men är nu denna historia verkligen legenden om Tannhäuser,
omflyttad till nutidslifvet ?

Ja, nog har förf, ganska troget följt Heines dikt:

»Der edle Tannhäuser, ein Ritter gut», som i ledig öfversättning
bildar sluteffekten, då herr sågverksägaren i släde rymmer från sitt
kärleks-kvalmiga hem i Norrland.

»Fru Venus, du mitt sköna vif —
Af dina kyssar sent* och tida
Och af ditt vin min själ är sjuk.
Jag längtar efter att lida!

I glam och lust vårt lif förgått —
Nu törstar jag efter tårar!

Jag längtar efter en törnekrans,
som djupt mitt hjärta sårar!»

»I dessa rytmer fann han sin egen stämning kristalliserad», får
^man veta.

Hr Lundegård har tagit Heines strofer, såsom man tar gifna
slutrim, när man skrifver bouts-riméer, och utfyllt dem med ett innehåll,
som är ganska läsvärdt, bitvis till och med njutbart, men mycket litet erinrar
om Tannhäuser. Det hela är en särdeles alldaglig historia om hvart det
tar vägen med allt för mycket smek och kyssande. Och där det
alldagliga släpper, tar det romanaktiga vid med sentimentalitet och onatur.

»Min vildmarksdrottning! Min enda kärlek!»’ utbrister hr Thomas
Hall i förklaringens ögonblick.

Strax efter vigseln ser bruden vemod i hans ögon.

»Ögonen spegla illa min stämning, om där icke också finnes lycka
på djupet.»

Jo vars, det ser hon, att det fins, men hon vill veta, hvarifrån
vemodet kommer. Då pekar han utåt horizonten och utlåter sig på
följande poetiska vis:

»Ser du de blåa dimmorna där. Det är fuktighet i luften också
när det är klart, också när solen lyser så vackert som i dag.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 20:07:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nordrevy/1895/0601.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free