Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13—14 - Litteratur - Lundegård, Tannhäuser, anmälan af R—s—s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
592
Man tycker synd om den unga vackra kvinnan, som fått en sådan
tillgjord sjåper till man. Men det är emellertid han, som tröttnar på
henne och inte tvärt om. Noga räknadt undrar man inte på det häller.
De ha det nästan allt för borgerligt småtrefligt, denna modärna
Tann-häuser och hans Venus, han i sina vadderade tofflor och sin
sysslolöshet, hon med den eviga tanten vid sin sida. Om sagans Tannhäuser,
om den Tannhäuser, som inspirerat Heines dikt, hade lefvat samma
fadda familjelif, skulle han aldrig — så mycket är säkert — stannat sju
år i berget. Och hade Venus smeksamt kallat honom »Tomten min»,
skulle han ha sprungit sin väg med detsamma.
Hr Lundegård kunde godt ha strukit alla hänsyftningar på
Tannhäuser, brutit bort ramen — socialistperioden i Stockholm, teosoferiet
och prästen — och nöjt sig med att skildra rätt och slätt ett äktenskap
mellan makar, i hvilkas så kallade kärlek njutningslystnaden varit den
förnämsta ingrediensen — boken hade kanske på det viset blifvit mindre
omfångsrik, men den hade för visso i kvalitatift hänseende vunnit på
proceduren. Det bästa och mest öfvertygande i romanen är nämligen
just skildringen af den äkta mannens känslor, då makans omåttliga
ömhetsbegär väcker hans afsmak, och hvarje närmande från hennes sida
torterar honom på det erbarmligaste — han vill ju icke smärta henne
genom att öppet visa sin köld, och nödvändigheten att hyckla en ömhet,
som han icke känner, bringar honom till förtviflan.
Hela Tannhäuseridén är för öfrigt förfuskad. Det är icke kärleken
till Hedvig, som rycker Thomas Hall från hans verksamhet i
mänsklighetens tjänst och dödar hans dådlust. Den har dött sotdöden redan innan
han omsnärjts af skönhetens garn. Den var nog aldrig värst lefvande.
Och lidelsen, den ohäjdade njutningslystnaden, som skulle vara
Thomas’ öde och göra honom till en annan Tannhäuser — nog talas
det mycket om den, men man har svårt att riktigt tro på den, ty man
ser den icke.
»Jag är en drinkares barn och jag blef en man utan jämvikt och
harmoni. Det fans inga fasta hållpunkter i min karaktär», säger vår
hjälte i sin syndabekännelse till den saknade hustrun. Så långt
förefaller han trovärdig. Men när han ordar om lidelsens stormar inom sitt
bröst, är man benägen misstänka, att han aldrig riktigt lärt känna sig
själf. »Du vill partout göra dig till en Tannhäuser, men mig lurar du
inte», mumlar den kritiske läsaren och skakar på hufvudet. Nej, Thomas
Hall är inte af den sorten. Han är låg, klibbig, själfreflekterande,
drömmande, utan lif och eld. Han skulle spela en slät roll som gudinnan
Venus’ älskare — hon skulle hastigt nog släppa ut honom igen, hans
bön förutan, ur berget.
Hvad åter fru Hedvig beträffar, så är iion en charmant kvinna,
därom råder intet tvifvel. Och kärlek bjuder hon. Hennes Venus-sida
är säkert ingenting att anmärka på. Men då både förf, och herr Thomas
i slutet af boken försäkra, att hon kunnat blifva något helt annat för
sin man, om man blott i rättan tid förstått att »älska fram» ur hennes
väsen allt hvad hans natur behöfde — »den stora tryggheten,
harmonien, lugnet» — ja, så får man väl tro de bägge herrarne på deras
ärliga ord, men — det blir också bara en tro, en viss förtröstan uppå
hvad man icke ser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
