Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 15—16 - Moderna förbrytare, af Scipio Sighele
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
645
Moderna förbrytare.
Rica, en af de sympatiska personligheterna i Montesquieus »Lettres
persanes», benämner vid sin ankomst till Paris hospitalen för »hus, där
fransmännen hålla några dårar inspärrade, för att man skall tro att de
icke inspärrade äro friska». Detta lika träffande som spirituella
påstående kan måhända med lika stort skäl användas om fängelserna; de
äro hus, där förbrytare hållas inspärrade, för att det skall se ut, som om
alla de på fri fot varande voro ärligt folk.
Om man tänker på antalet brott, där gärningsmännen förbli okända,
vidare på antalet af sådana, där man visserligen vet, men icke kan eller
vill komma åt gärningsmännen, och slutligen på de osedliga och ovärdiga
handlingar, där man ingenting kan åtgöra, emedan de icke falla under
några bestämda strafflagsparagrafer, så måste vi erkänna, att fångarna i
straffanstalterna endast representera ett litet, mindre lyckligt urval af den
stora skaran förbrytare, som till största delen undgå sin välförtjenta lott,
straffarbete. En pessimist skulle måhända våga det påståendet, att antalet
■förbrytare vore större än antalet rättskaffens människor — och i de tider
vi lefva skulle ett sådant påstående icke innebära något alltför svårt
kätteri, det voie jämförligt med det tämligen paradoxa yttrandet för några
-år sedan vid en kongress för kriminel antropologi af professor Albrecht:
människan representerade visserligen apans sista utvecklingsskede, men
vore dock att beteckna som dess degenererade afkomling. Från
moralisk synpunkt är det i alla händelser tvifvelaktigt, huruvida jämförelsen
mellan det mänskliga samhället och en skara antropoida apor skulle
utfalla till förmån för människorna.
En af anledningarna, hvarför det så ofta misslyckas för polisen att
-gripa en förbrytare eller rättvisan att bestraffa honom, är enligt min
mening den, att brottsligheten har förändrat form. Lika vild och brutal
som den var förr i tiden, lika jesuitiskt fin har den blifvit nu: vildheten
har gifvit plats för slugheten, våldet för listen, den möderne förbrytaren
kämpar icke med musklerna, utan med hjärnan, och just denna
omständighet ger honom en enorm fördel.
Hos oss råda beträffande förbrytarevärlden vissa liknande fördomar
som beträffande vansinne och själssjukdom. Allmänheten känner i regeln
endast två slags vansinnige: våldsamme och idioter. Att en människa,
som kan resonnera utan att bryta emot logiken och icke begår några
besynnerliga handlingar, skulle kunna vara vansinnig, är en föreställning,
som ännu icke inträngt hos allmänheten, hvilket bevisas af det misstrogna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
