Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 15—16 - Moderna förbrytare, af Scipio Sighele
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
646
leende, h varmed man för flera år sedan uppfattade Vergas berömda
pazzia raggionante (folie raisonnante), och man skulle kunna härvidlag
anföra den gamla anekdoten, som säkerligen upprepats i många fall,
historien om den engelska lorden som efter att ha besett ett dårhus
förvånad frågar den åtföljande läkaren: men hvar äro då galningarna? Han
hade tagit alla sinnessjuka, som han sett, för friska, emedan de voro lugna
och icke gåfvo några meningslösa svar. Härvid är notoriskt, icke blott
att våldsamhet och idioti höra’till de vanligaste formerna af vansinne,
utan ock att sinnesrubbningen öfver hufvud framträder i så oändligt
mångfaldiga och svårbestämliga former, att det ofta är svårare att riktigt
bedöma en människas sinnestillstånd än att lösa den svåraste, mest
komplicerade matematiska uppgift.*
Något alldeles liknande finner man i åsigterna rörande
förbrytarvärlden. Allmänheten kan icke tänka sig några andra typer än den vanliga
tjufvens och den vanliga mördarens. Att stjäla med våld, att döda,
genom materiel inverkan: i dessa båda handlingar äro för honom nästan
alla förbrytelser representerade, och han tänker sig alltid, att sådana dåd
måste begås af sämre klädda personer med vidrigt, misstroendeväckande
utseende. Man säger visserligen: det veta ju alla människor, att utom
dessa, förbrytare existera andra, som lefva inom de respektabla
samhällsklasserna och tillegna sig andras egendom på annat sätt än genom rån,
fickstölder eller nattliga inbrott. Men det vet man egentligen endast
in abstracto, i det praktiska lifvet tänker man nästan aldrig därpå. För
en välklädd person hyser män ingen rädsla, emedan man är van att
antaga att en bildad och rik människa måste äfven vara ärlig**. Ordspråket
till trots äro vi fortfarande benägna att tro, att kåpan gör munken,
därför blir förvåningen och nyfikenheten oerhördt stor, då någon gång
en »herre» kommer på de anklagades bänk —■- liksom allt sällsynt och
oväntadt väcker intresse. Det är då lätt att förstå, att ett sådant
sakernas tillstånd tillförsäkrar de moderna förbrytarne strafflöshet, ty det
oförtjänta förtroende som sålunda omger den låter all misstanke vakna först
sent och med tvekan. Därtill kommer, att de förbrytelser, som de begå
medelst intelligensens och icke med det råa väldets tillhjälp, öfverskylas.
medelst konstgrepp och konststycken, som blott med svårighet upptäckas.
I Italien är banditen Tiburzi bekant, som i stället för att röfva
och råna folk genomförde en kontraktsmässig beskattning, i det att han
garanterade den jordegare, som årligen erlade en bestämd summa, hans
lif och egendom. Man vet knappast, öfver hvilken man skall mest
förundra sig i fråga om denna märkvärdiga metamorfos: öfver förbrytaren,
som förstod att genomföra något sådant, eller öfver deras vekliga feghet,
som ingingo på ett sådant kontrakt.
Bära icke banditerna i gula glacéhandskar sig åt precis på samma
sätt? Om en deputerad eller en journalist går upp till en bankdirektör
Hegels påstående, att då vansinne är en själssjukdom, endast en filosof skulle
kunna afgöra, huruvida en människa vore vansinnig eller icke, framkallar numera endast
ett småleende.
** I motsats till detta allmänna antagande ha de välmående och bildade
samhällsklasserna en mycket högre brottslighetssiffra än de arbetande klasserna; högre siffror
än de egande klasserna uppvisa endast lösdrifvarnes och personer med okändt yrke, t
Frankrike komma t. ex. på 100,000 individer af högre yrkesklasser 28 anklagade, på.
100,000 af köpmansklassen 38, på lika många jordarbetare däremot endast 12.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
