Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 15—16 - Moderna förbrytare, af Scipio Sighele
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
649
d. v. s. sådana hos hvilka det borgerliga kapitalistiska systemet utvecklat
sig fullständigt i alla sina organisationsformer.’ Skilnaden mellan dessa båda
typer är dock i verkligheten icke så stor som i teorien, ty inom många
samhällen blanda sig den ena och den andra typens element med hvarandra,
som två strömmar hvilka komma från motsatt håll, och det sker
isynnerhet mot slutet af detta århundrade, hvilket — liksom alla
öfvergångs-perioder — sammanför och förenar tusende kontraster. Nu för tiden
strider man medelst våld och list, och det senare mer än det förra, ty
i allmänhet användes våldet mot främmande samhällen, men listen mellan
medlemmar af samma samhälle. Skilnaden mellan dessa båda in abstracto
uppstälda typer förblir dock alltjämt så omisskänlig, att man kan påstå
att de beteckna två på hvarandra följande perioder i den politiska
historien. Först våldet, sedan listen: det är denna tidsföljd som berättigar
denna fullständiga och därför icke fullt exakta definition; men på det
stora hela tror jag mig kunna påstå, att våldet är det afgörande
kännetecknet på barbari, listen på civilisation. Och då äfven på det sociala
området Virchows utsago gäller, att patologien ansluter sig nära till
fysiologien, så återfinna vi dessa båda stridsmedel — våldet och listen —
äfven inom brottsligheten, som just på grund af dessa båda faktorer låter
uppdela sig i två skarpt begränsade grupper.
En spirituel fransman (G. Tarde, Etudes penales et sociales, 1892)
har betecknat förbrytarväsendet som skuggan hvilken samhället kastar.
Nu är det själfklart att en skugga återger konturerna af den kropp,
hvilken kastar den, och att vi kunna sluta från den förra till den senare.
Vi stå i själfva verket halft omedvetet inför det parallela framträdandet
af två former af brottslighet: den atavistiska brottsligheten som beror på
ett bakslag hos vissa individer, på befintligheten af en patologisk
kropps-och sinnesbeskaffenhet och på dess återupptagande af de
existenskampens våldsamma former, som kulturen numera har undertryckt: mord,
stöld och våldtägt; och den brottslighet som töljer utvecklingen och till
sitt syfte är lika mycket, måhända ännu förkastligare, men i sina medel
är civiliserad, enär den ersatt kraft och våld med list och bedrägeri.
Till den första förbry tarformen hemfalla endast få, för brott
oundgängligen bestämda individer. Till den? andra kunna ganska många förfalla,
nämligen alla som icke ega den karaktärens fasthet att de kunna motstå
den yttre omgifningens osunda inflytande. Den förra är ett förfallets
arf från tidigare perioder, den senare en frukt af civilisationen; och i
vår tid trifvas dessa båda former af brottslighet, forntidens och framtidens,
behagligt bredvid hvarandra. Vid sidan af den födde mördaren, som
dödar med fullkomligt sinneslugn och som anblicken af blodet lemnar
oberörd, vid sidan af den födde tjufven, som spränger upp kassaskrin,
vid sidan af odjuret, som tillfredsställer sin lusta på oskyldiga barn, ha
vi de mera aristokratiska, mera civiliserade, mera jesuitiska typer, som
stjäla tusentals eller millioner, utan att vidröra en möbel eller bryta upp
ett lås, som utan något som hälst våld förföra och sedan öfverge unga
flickor, — varelser, hvilka, såsom jag förut sagt, utbytt kampen med
muskelkraft mot kampen med hjärnans kraft och som af naturen
visserligen icke ega vildhetens och brutalitetens mod, men i stället slughetens
och den fiffiga knepighetens privilegium.
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
