Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 15—16 - Moderna förbrytare, af Scipio Sighele
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
650
Denna skilnad mellan dessa båda brottslighetsformer har tillfälligtvis,
observerats och betonats af några författare, sedan det började finnas en
rättsstatistik och en användning af empiriska metoder på sociologien.
Redan 1879 skref Messedaglia, att »civilisationen har sin egen
karakteristiska brottslighet liksom barbariet», och några år tidigare anmärkte
Maury, att »förbrytartendenserna förvandlas, men icke undanträngas,
emedan de följa den allmänna anpassningslagen!» Ferrero har i en artikel i
»Revue des Revues» (1893) upprepat och fördjupat samma anmärkning,
och den framgår alldeles af sig själf för enhvar, som vill jämföra
förbrytarvärldens företeelser med hvarandra, t. ex. brotten begångna af Cartouche
och Ravachol (atavistiska förbrytare) med brotten af en Chambigue
eller en Cornelius Hertz (moderna förbrytare). Skönlitteraturen, som i
våra dagar ansluter sig så nära intill lifvet och vetenskapen, bjuder äfven
två mycket bekanta typer, som personifiera båda dessa brottslighetsformer;
jag anför som exempel på den atavistiska brottsligheten Jacques Lantier
ur Zolas Bete Humaine, för hvilken blodet är ett retelsemedel och brottet
ett behof, medan som exempel på den moderna utvecklade brottsligheten
kan gälla d’Annunzios Tullio Hermile (i L’innocente) en feg stackare, som
är rädd för blod och ryggar tillbaka för en brottslig handling och
hällre-begagnar sig af den kalla nattluften för att åvägabringa sin sons död.
Så vidt jag vet, har hittills ingen fäst uppmärksamheten därpå att denna
motsats mellan individernas brottslighet äfven återspeglar sig i
kollektivbrotten och de olika samhällslagrens specifika klassförbrytelser. Man måste
vara ganska närsynt för att vid en blick på det nuvarande
samhällstillståndet icke märka, att vid sidan af de isolerade och personliga
yttringarna af det eller det brottet två olika former af kollektivförbrytelsen
framträda och utbreda sig, af hvilka den ena tillhör de öfre, den andra,
de lägre samhällslagren. På ena sidan ha vi de rika, bourgeosien, de
bildade, som i affärer, i politiken sälja sin röst, sitt inflytande och genom
intriger, bedrägerier och lögner draga till sig allmänhetens pengar; på.
den andra sidan ha vi de fattiga, plebejerna, de obildade, som med
anarkistiska sammansvärjningar, demonstrationer och upplopp resa sig upp
mot den belägenhet, hvari man håller dem, och protestera mot
korruptionen, som ofvanifrån utöfvar sitt , inflytande på dem. Den första af
dessa båda former är väsentligen evolutiv och modern, den senare är
atavistisk, brutal,, våldsam. Den förra utgår helt och hållet från hjärnan
och betjänar sig af listens medel: förfalskning, bedrägeri, oberättigadt till—
egnande; den andra är väsentligen muskulaturens sak och betjänar sig
af våldsamma medel: uppror, mord, dynamit.
Italien har på dessa, senare år varit ett alltför tydligt exempel på.
det samtidiga utbrottet af båda dessa former af brottslighet. Medan på
Sicilien utbröt de svältandes uppror, hvaråt en hycklande och lögnaktig
politik gifvit ett annat namn och underlagt andra motiv, uppenbarade
sig i de romerska bankskandalerna den djupa osedligheten hos dem,
hvilka hade ätit för mycket och liksom Dantes varginna tyckas vara,
hungrigare efter måltiden än före. Våldsgärningar af slöddret,
bedrägerier af de rika och bildade klasserna: dessa båda yttringar af
brottslighet tillhöra den mörka komplex af omständigheter, som fransmännen
benämna fin de siècle och hvari Nordau ser »rasens undergång»; jag
skulle vilja föreslå, att företeelsen finge det mindre poetiska, men
må
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
