Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 15—16 - Musikrevy, af * * *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
657
När hr Götze visade sig icke draga folk, gjordes som sagdt ett
förtvifladt försök med fru Véhon-Halvorsen, som med iltågsfart införskrefs
från Paris, ett försök, som var ett lika stort som dyrbart misstag. Fru
Halvbrsen har en ganska voluminös röst och stor lätthet för koloratur,
hvilket hon visade i den enda roll, hon här gaf, nämligen Violetta ur
Ver dis »Den vilseförda», men rösten är ej längre fraiche,
koloraturpassagerna göras ej mer så lätt nu som för några år sedan och
apparitionen i förening med den totala bristen på dramatisk begåfning och
rutin förbjuda af sig själfva allt uppträdande på scenen, framför allt i
sådana roller som Violetta, Margareta o. dyl. Också »insjuknade» fru
Halvorsen omedelbart efter första representationen, och nu drog den
franska sopranen samtidigt med den tyska tenoren till blidare luftstreck
och till, må vi hoppas, ett varmare auditorium än det vår kalla nord
och våra otacksamma stockholmare kunnat prestera.
Såväl i »Profeten» som i »Lohengrin» uppträdde fröken Almati, som
större delen af spelåret knappt visat sig på scenen. Fröken Almatis
Fides är utan jämförelse hennes bästa parti; spelet visar god
uppfattning, mycken dramatisk kraft och full behärskning af det tekniska,
sångpartiet ligger utmärkt väl för rösten och utföres con amore af
sångerskan. Äfven hennes Ortrud är en mycket aktningsvärd prestation, om
än höjdtonerna där klinga väl skarpt. Utom dessa två partier har
fröken Almati en gång gifvit Carmen, däri dock jämförelsen med fru
Linden ej är fullt gynsam för den förra. I motsats mot fru Lindens
stolta, kraftiga, mera demoniska Carmen-typ, återger fröken Almati rollen
alltför indolent och trögt, hvilket strider både mot Bizets musik och
Mérimées novell; så är i sista akten den feghet, hennes Carmen lägger
i dagen, då hon före mordet under synbar förskräckelse och häftigt
skälfvande flera gånger springer undan för Josés dolk, en tydlig
missuppfattning; jämför därmed fru Lindens trotsiga och utmanande hållning
i samma scen!
Mot slutet af maj månad hade Operan ändtligen att bjuda på
två nya program: Massenets »Navarresiskan» med Humperdincks »Hans
och Greta» samt Brülls »Guldkorset» med Dentes »I Marocko», af
hvilka det senare gick endast en gång; också är »Guldkorset», hvars
återupptagande är ofattligt, något af det tråkigaste, man kan tänka sig;
de visserligen behagliga, men sentimentala melodierna sakna all
originalitet; det hela är gammalmodigt så till uppränning som faktur; det
enda något lifgifvande, Bombardons kupletter, kom ej till sin rätt genom
exekutörens heshet. Till Dentes »I Marocko» torde vi få återkomma,
då det förtjänstfulla svenska originalet förmodligen icke nedlägges för alltid.
Titelrollen i »Navarresiskan» var ursprungligen lämnad till fru
Linden, för hvilken partiet tyckes liksom vara skrifvet och som bättre
än någon torde kunna gifva färg åt det starkt passionerade och tragiska
i rollen. Massenets opera är en i starka färger målad realistisk tafla
från Karlist-kriget; trumhvirflar, trumpetstötar (ej alltid rena), vapenbrak,
kanonbuller, dödsklockans dofva ljud hålla åhöraren i liflig spänning;
handlingen är starkt koncentrerad, lokalfärgen väl tillgodosedd,
orkesterbehandlingen utmärkt; det hela vittnar om stor talang, dock utan högre
genialitet; de mera originella melodierna äro dock snarare egendomliga
än vackra. Pjesen var väl uppsatt och inöfvad, tablån med bivuaken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
