Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 15—16 - Musikrevy, af * * *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
658
i månskenet förträffligt anordnad och innehafvarne af hufvudrollerna,
fröken Holmstrand och hr ödmann allt beröm värda. Särskildt hade
fröken Holmstrand här fått en uppgift, som synbarligen intresserade
henne och åt hvars detaljer hon egnat flitigt studium: rösten ljöd
klarare och friare än vanligt och spelet var i synnerhet i första akten af
utmärkt verkan. Fröken Holmstrand visade i denna roll, af huru stor
nytta hon kunnat blifva, om teaterns styrelse velat och vetat att rätt
använda henne.
Om fröken H. under spelåret 1894—95 varit alltför litet använd,
gäller detta i ännu högre grad fru Brag, hvilkens goda röst och
omsorgsfulla arbete väl hade förtjänt att komma till någon nytta. Det
synes vara väl orätt både mot den enskilde artisten och mot teatern
att på så sätt, som skett, engagera en hel mängd af sångerskor, som
sedan fått uppträda knappt ett tiotal gånger under hela spelåret. För
en artist, som aldrig får försöka sig i en ny roll (den genomtråkiga
roll, fru Brag fick i »Guldkorset», kan ej ens räknas) och som knappt
får uppträda i sina gamla roller, blir ju intet framåtskridande möjligt;
fru Brag har dock under flera föregående år till så pass stor del
uppburit repertoaren, att hon kunde varit värd behandlas något mer hän-,
synsfullt, i synnerhet som man om henne omöjligt kan säga, att rösten
förlorat vare sig i styrka eller friskhet: detta visade sig till fullo vid
hennes uppträdande (om vi ej bedraga oss en gång under spelåret) i
den af henne här kreerade Santuzzas roll ur »Cavalleria».
Anmärkningsvärdt är att äfven fru Östberg, hvilken som Bertha i
»Profeten» hade en ytterst otacksam roll, också spårlöst försvann från
repertoaren under spelårets hela sista månad.
Humperdincks »Hans och Greta», som de sista åren gifvits med
aldrig förminskadt bifall i sitt hemland och vida därutom, och som nu
mot slutet af säsongen blef färdig å vår Opera, skulle helt visst här
medfört samma godar resultat, om den nu ej råkat ut för konkurrens
med den starka maj värmen och det vackra maj vädret samt om några
af rollerna kunnat besättas annorlunda. Detta gäller först hexans parti,
där fru Strandberg var rolig att se, men icke rolig att höra; hennes
höjdtoner äro för skarpa, det gälla skrattet var öronslitande, hvadan vi
tillråda en annan besättning af detta ej alldeles oviktiga parti, hvaraf
njutbarheten af den onekligen något långa tredje akten i viss mån beror,
Fru Strandberg är gärna sedd och hörd i vissa altroller, där hon ej
behöfver använda sina numera ej vackra höga toner, men torde alldeles
böra afhålla sig från sopranpartier.
Vidare förmådde fröken Petterson — kvastbindarehustrun — icke
göra något af sångpartiet och lika litet af spelet, som i andra händer
kunde blifva rätt tacksamt; hennes enda förtjänst var hennes eloquentia
corporis, hvilka hon delade med ht Lundqvist — kvastbindaren —,
hvilken däremot var rolig både att se och höra, så gemytligt var hela
hans uppträdande och så hurtig och liflig hans sång.
Titelrollernas representanter voro öfver all förväntan; fröken
Lindegren som Hans var i sång och spel ovanligt lyckad; mot en och annan
detalj kunde väl anmärkning göras; så t. ex. bör ej dansen i första
akten vara så ovanligt otymplig, liksom i tredje ej så ovanligt ledig;
mellan dessa två tillfällen har ju intet tillfälle till danslektioner funnits.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
