Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 15—16 - Om liberal nihilism, af Thomas H. Huxley. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
666
stor vigt för framåtskridandet, och enligt min mening är det den högsta
myndighetens uppgift — denna autoritet som helt enkelt är en delegation
af folket eller skulle vara det samt vara utnämd af folket för att sörja
för dess bästa — icke blott att framtvinga ett afstående af
samhälls-skadliga önskningar, utan ock öfverallt, där så synes nödigt, befordra
tillfredsställandet af de önskningar, som leda till framåtskridande.
Den store metafysikern Immanuel Kant, som är störst vid
behandlingen af icke metafysiska frågor, har för mer än ett århundrade sedan
skrifvit en utomordentligt lärorik uppsats under titeln: Idé till en allmän
historia om den världsborgerliga afsigten (1784), hvarur jag vill låna ett
par träffande meningar:
Det medel, hvaraf naturen betjänar sig för att åvägabringa utvecklingen af alla
sina anlag, är antagonismen mellan dem inom samhället, för så vidt som denna
antagonism dock slutligen blir orsaken till ett lagbundet ordnande af detsamma. Jag
förstår härvid med antagonism människornas osällskapliga sällskaplighet, deras
benägenhet att ingå i samhället, hvilken benägenhet dock är förbunden med ett
genomgående motstånd, som ständigt hotar att upplösa detta samhälle. Härtill ligger anlaget
uppenbart i människonaturen. Människan har en tendens att förena sig, emedan hon
i ett sådant tillstånd känner sig mera som människa, d. v. s. känner utvecklingen af
sina naturanlag. Men hon har också en stor benägenhet att vara ensam (isolera sig),
emedan hon hos sig tillika anträffar den osällskapliga egenskapen att vilja ordna allt
endast efter sitt eget sinne och därför allestädes förväntar motstånd, liksom hon vet
om sig själf, att hon å sin sida är benägen till motstånd mot andra. Det är nu detta
motstånd, som uppväcker människans alla krafter, tvingar henne därhän att öfvervinna
sin håg för lättja och att drifven af ärelystnad, härsklystnad eller vinningslystnad
förskaffa sig en ställning bland sina medmänniskor, hvilka hon visserligen icke kan
tåla, men hvilka hon icke kan vara utan. Då ske de första verkliga stegen ur råheten
till kultur, som egentligen består i människans samhällsvärde; där utvecklas småningom
alla talanger, smaken bildas och genom den fortsatta upplysningen göres början till
grundandet af ett tänkesätt, som med tiden kan förvandla de grofva naturanlagen för
ett sedligt särskiljande till bestående praktiska principer och dymedelst en patologiskt
aftvungen öfverensstämmelse med ett samhälle slutligen till ett moraliskt helt.
»All kultur och konst, som pryder mänskligheten, den skönaste
samhällsordning, äro frukter af osällskapligheten, som nödgas af sig själf att disciplinera sig och
sålunda genom en aftvungen konst fullständigt utveckla naturens frön.»
På samma, äfvensom på andra ställen i denna märkliga
afhand-ling anteciperar Kant tillämpningen af existenskampen på det sociala
och visar på hvad sätt samhällets utveckling blifvit resultatet af
individens ihärdiga försök att uttänja sina band. Där individualiteten icke
får behålla något utrymme, går icke samhället framåt. Där
individualiteten bryter alla samhällsband, går samhället under.
Men när människorna som lefva i samhället, en gång lagt märke
till, att deras välfärd är beroende af två stridiga, lika viktiga tendenser,
af hvilka den ena inskränker individens frihet, medan den andra
befordrar den, så följer af frågan: »Hvad är en regerings uppgift?» en
annan: »Hvad skola då vi människor göra som korporation för att inskränka
den individuella frihet, som icke förlikar sig med samhällets existens
och vidare för att befordra den individuella friheten, som är af sådan
väsentlig betydelse för samhällsorganisationens utveckling?» Den formel,
som för oss definierar en regerings verkliga uppgift, måste innehålla
en lösning af de båda resp, problemen och icke endast af ettdera.
Locke har gifvit oss en sådan formel öfver regeringens uppgift
i den ädlaste och tillika mest kortfattade form, som jag känner:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
