Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 15—16 - Om liberal nihilism, af Thomas H. Huxley. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Regeringens ändamål är mänsklighetens väl.» Men mänsklighetens
väl är icke något som är fastslaget och har ovilkorlig giltighet för alla
människor utan hänsyn till deras anlag och den grad af civilisation,
hvarpå de befinna sig. Visserligen kan man tänka sig en sannskyldig
»Civilas Dei», där hvarje sedligt anlag är af den art, att den håller
inom skrankorna alla tendenser, som strida emot mänsklighetens väl,
och endast kultiverar sådana, som leda till samhällets välfärd; där hvarje
människas medfödda själskraft är stark nog och hvarje människas
bildning djup nog för att att sätta henne i stånd att veta hvad hon bör
göra och eftersträfva. Och i en sådan välsignad stat blir polisen lika
öfverflödig som all annan regering. Men mänskligt öga har ännu icke
skådat en sådan stat och skall sannolikt ännu någon tid icke få se den.
I verkligheten se vi att staterna bestå af ett betydande antal okunniga
och dåraktiga människor, en liten bråkdel äkta uslingar och ’ en helt
liten tillsats af dugliga och ärliga människor och att i följd af de
sist-nämdas ansträngningar de i första hållas under ett förnuftigt
förmynder-skap och de i andra rummet nämda tryckas ned. Och, då nu
förhållandena en gång äro sådana, inser jag icke, huru det låter fastställa sig
gränsen för den utsträckning, hvartill under vissa omständigheter
regeringen är berättigad att gå i sina handlingar.
Var den britiska regeringen i sin rätt, då den utrotade
mördarebanden i Indien? Om icke, vore det orätt att oskadliggöra en
svär-mare, som skulle försöka införa Astartekulten på Haymarket? Har staten
ingen rätt att sätta ett hinder i vägen för grofva offentliga kränkningar
af den allmänna blygsamheten? Och om den har rätt därtill, hvilket
enligt mitt förmenande är händelsen, måste vi då icke med Locke
också medge, att staten äger, om det är verkligen, sant, att papismens
och ateismens praktiska följder äro bevisligen skadliga för det borgerliga
samhället, också rätt att förbjuda dylika åsikter? Frågan om hvar
linien bör dragas mellan hvad som faller under statens myndighet och
hvad som förblir därutanför, måste således afgöras för hvarje enskildt
fall. Statsmannen befinner sig inför samma svårighet, hvarmed vi alla
ha att skaffa i lifvet, där våra abstrakta rättigheter vanligen äro
alldeles klara och svårigheten först uppstår, när det gäller att säga, i
hvilken punkt det är klokt att icke längre envist hålla fast vid samma
rättigheter.
Satsen, att samhällskroppen bör så organiseras, att den befordrar
sina medlemmars välfärd, är lika gammal som det sociala tänkandet.
Och Platos, Morus’, Robert Owens, St. Simons, Comtes och de
moderna socialisternas statsförfattningar bevittna, att i alla tider män med
ovanlig begåfning och nästan oöfverträfflig ifver att gagna sina
medmänniskor varit fast, ja entusiastiskt öfver ty gade därom, att en regering
förmår uppnå sitt mål att befordra folkets väl genom ett verksammare
medel än på det enkla och bekväma sättet att sitta med händerna i
byxfickorna och icke bry sig om någonting. Måhända äro alla sociala
organisationsplaner, som hittills blifvit uttänkta, opraktiska dumheter.
Men om det äfven så vore fallet, så bevisar det dock icke, att den
tanke, som ligger till grund för dem, är utan värde, utan endast att
samhällsvetenskapen ännu befinner sig i ett mycket outveckladt och
ofullkomligt tillstånd. Som vetenskap är politiken ännu icke äldre än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
