Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 15—16 - Om liberal nihilism, af Thomas H. Huxley. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
668
astronomien, men ehuru denna senares föremål är mycket mindre
kom-pliceradt än den förras, så är man ännu icke fullt på det klara med
teorien för månrörelserna.
Måhända hjälper det oss ett litet stycke närmare en klar
föreställning om hvad staten har att göra och hvad den icke har, om vi
antaga Lockes sats: »Regeringens ändamål är mänsklighetens väl» och
reflektera på hvad mänsklighetens väl är.
Jag antager, att mänsklighetens väl betyder, att hvarje människa
uppnår all den lycka, hon kan uppnå, utan att förminska sina
medmänniskors lycka. Om vi se efter hvilka olika slag af lycka falla under
denna definition, så finna vi, att det är sådana som uppkomma ur
känslan af säkerhet och fred; vidare ur rikedomen eller de fördelar,
som handeln förskaffar; af konsten, det må nu vara arkitektur,
bild-huggarkonst, målning, musik eller litteratur; af kunskaper eller
vetenskaper; och slutligen af sympati eller vänskap. Fred gör ingen
människa för när. Ingen har det sämre därför, att en annan genom en
affär eller ett yrkes utöfvande förvärfvar sig rikedom; tvärtom kan
denne senare icke förvärfva sig sin rikedom utan att bereda andra
fördelar till den fulla utsträckning, i hvilken de uppskatta hans rikedom,
och hans guld är endast kattguld, om han icke gagnar andra på samma
sätt. Tusenden kunna njuta af det nöje, som en målning, en symfoni
eller ett poem bereder, utan att den entusiastiske kännarens lycka
därför blir mindre. Naturens utforskande är en obegränsad betesmark,
där alla kunna gå på bete, och ju mer de tillfredsställa sig där, desto
behagligare och mer närande blir den näring, man där kan erhålla. Om
jag är fästad vi en vän, så gör det mig ingen skada, utan snarare ett
nöje, om alla människor hålla af honom lika mycket och tänka lika
högt om honom som jag.
Af hvad anförts vill det synas, som om en allmän
öfverensstäm-melse härskade därutinnan, att det är onödigt och icke önskvärdt för
staten att genom direkt ingripande i handeln söka befrämja
förmögen-hetsförvärfvandet. Men redan vid nästa fråga eller om staten icke
skulle kunna genom indirekta medel befordra förmögenhetsförvärfvandet,
råder icke längre en sådan enighet. Bör staten t. ex. anlägga en väg
eller bygga en hamn, om därigenom en trakt, som kan lemna en rik
afkastning, göres tillgänglig och staten sålunda genom sina bemödanden
ofantligt befordrar nationens förmögenhetstillväxt? Och om staten är
befogad att göra det, får den också öfvertaga omsorgen om
samfärdselmedlen mellan sina medlemmar, t. ex. posten och telegrafen. Hittills
känner jag ännu intet ovederläggligt skäl för att icke en stat skulle få
göra hvad engelska regeringen gör på detta område — bortsedt från
påståendet, som dock först behöfde bevisas, att en regering ombesörjer
sådant sämre än privata. Lika litet förefins någon enighet vid
besvarandet af den ännu viktigare frågan, huruvida det tillkommer staten att
verkställa egendomsfördelningen. Om icke, så är hvarje reglering af
arfsväsendet, stadgandet om oförytterlig egendom och dylikt principielt
falskt, och då en förmögen dör, skulle vi återgå till naturtillståndet och
slåss om hans egodelar. Men då statsmakten med rätta reglerar dessa
förhållanden, då står den frågan öppen och kan endast afgöras genom
beviset om hvad som mest motsvarar folkets högsta väl, om vi böra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
