Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 15—16 - Om liberal nihilism, af Thomas H. Huxley. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
669
bibehålla våra nuvarande lagar eller förändra dem. Nu för tiden skyddar
staten människorna i besittningen och njutandet af deras egendom och
bestämmer hvad denna egendom är, och ett sådant handlingssätt för-"
svaras därmed att därigenom befordras folkets väl. Om egendomens
afskaffande skulle ännu kraftigare medverka till befordrande af folkets
väl, så skulle staten vara lika berättigad att afskaffa egendomen, som
den nu är att bibehålla den.
Vidare är man väl allmänt ense därom, att det skulle vara
onyttigt och orimligt af staten att söka omedelbart befrämja vänskap och
sympati människorna emellan. Men jag inser intet skäl, hvarför icke
staten, om det eljest vore praktiskt, skulle på något sätt söka indirekt
befrämja detta ändamål. Jag kan till exempel tänka mig en statskyrka,
som vore en välsignelse för det allmänna: en kyrka, där vecka efter
vecka den kyrkliga förrättningen icke bestode i att upprepa abstrakta
teologiska satser, utan vore egnad åt uppgiften att framställa för
människan idealet af ett rent, sant och rättfärdigt lif; ett ställe, där
människorna, som voro uttröttade af dagens mödor och bekymmer, funne
ett ögonblicks ro i betraktandet af ett högre lif, som är möjligt för
alla, ehuru endast få uppnå det; ett ställe, där stridens och affärernas
män funne tid att eftertänka huru liten dock på det hela taget är den
lön, hvarefter de trakta, jämförd med fridens och kärlekens lön. Man
kan vara förvissad om, att om det gåfves en sådan kyrka, ingen skulle
sträfva efter att afskaffa den.
Men hvad äfven staten nu må ha att underlåta, så herskar i
fråga om statens åliggande att upprätthålla den inre och yttre freden
en allmän enighet. Äfven den orubbligaste förfäktare af liberal nihilism
erkänner att en regering bör hindra den ena människan angripa den
andra. Men detta påstående inbegriper också hållandet af en armé
och en flotta liksom af en beväpnad polisstyrka och det innebär också,
att staten som ett af enskilda bestående helt bör ha klara och bestämda
uppfattningar om sina behof, befogenheter och förpliktelser.
Oberoende stater stå till hvarandra i samma förhållande som
människorna i naturtillståndet eller i ett tillstånd af obegränsad frihet. En
hvar söker komma åt så mycket han kan, till dess det obekväma i ett
krigstillstånd framkallar ingåendet af sådana uttryckliga
öfverenskommel-ser, som vi benämna politiska fördrag, eller till det inbördes bifall till
de tyst afslutade fördrag, som folkrätten bringar till uttryck. Statens
sedliga rättigheter hvila på samma grundvalar som den enskildes. Om
ett visst antal stater öfverenskomme om att erkänna en gemensam
kodex för den internationella rätten, så hade dessa stater faktiskt
inrättat en högsta myndighet eller en öfvernationel regering och tillika
gifvit hvarje stat så stor frihet, som läte förena sig med uppnåendet af
detta mål. Men det är den skilnaden mellan dessa båda förhållanden,
att den regering, som sålunda blifvit upprättad öfver nationerna, är
endast ideel och äger ingen faktisk representant för den högsta makten
och därför är strid enda sättet att definitivt afgöra en
meningsskiljaktighet. Sålunda är det internationella samhället oupphörligen i fara att
återvända till naturtillståndet, där det ej gifves några fördrag, och
möjligheten af detta fall berättigar en regering att i många riktningar
inskränka. sina undersåtars frihet, hvilket eljes icke kunde försvaras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
