Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17—18 - Trälens sånger, af Svatopluk Cech, öfvers. af Alfred Jensen. I—XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68<>
Vi i stoftet ödmjukt krypa;
etter våra hjärtan drypa.
Ormlikt kräla
vi ock för en främling träla
med en hväsnings andedrag.
Själfve denne träl, som vaktar
oss med blodig rem,
låtsas- glömma och föraktar
börd och släkt och hem.
För ett stycke bröd, för slantar
själ och heder han förpantar.
Vinkar herren eller hviskar,
nitiskt väktarn slår och piskar
mångfaldt värre
än hans ovän eller herre
egna bröders lif och lem.
Många slappas och förslafvas
så till kropp och själ,
att de lefvande begrafvas
under bödelns häl;
att de kyssa klädnadsfållen,
ödmjukt uti handen hållen;
att de tigga några blickar,
som föraktligt herskarn skickar.
Och med silken
smycka de den stråt, på hvilken
de bli trampade ihjäl.
En beständig tvedräkts låga
har vår mordlust väckt,
och med väpnad hand vi tåga,
hätskt mot fränder sträckt..
Blott till skadefröjd för andra
störta bröder mot hvarandra.
Under ömsesidig fasa
mot vårt eget kött vi rasa,
och vårt hjärta
jublar högt, då samma smärta
delas af vår trälasläkt.
Ingen helig uppgift spränger
småsinthetens mur,
inom hvilken feghet tränger
in vår trälnatur.
Hat och afund lumpet öda
bort vår kamp för daglig föda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
