Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17—18 - Trälens sånger, af Svatopluk Cech, öfvers. af Alfred Jensen. I—XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anden aldrig uppåt svingar
sig ifrån de trånga ringar,
som oss liämma
ocli i fördomsskrankör klämma,
liksom vilda djur i bur.
XIV.
Harpa, i din ton jag spårar
andra sångers förebud.
Nog af aska, blod och tårar
bragte bojans ljud.
Missljuden tystna, de hätska och skarpa,
trälandets mödor re’n äro förbi.
Ljusa gestalter beröra min harpa;
bojornas rassel blir ljuf harmoni.
Kransar af vallmo kring tinningen flätas:
hvardagens sorger och marter förgätas
af min berusade själs fantasi.
Intet här min ande skymmer,
sväfvande på molnens topp,
Jordens larmande bekymmer
tränga ej hit opp.
I idealets och drömmarnes rike
jordiska bojan ej mer kännes tung.
Väna, eteriska skepnaders like,
sväfvar min ande befriad och ung.
Tanken ej hämmas af band eller gränser;
evigt naturen bedårande glänser.
Kroppen må fjättras, men anden är kung.
Allt i vårlig prakt sig kläder
vid en vink med trollspöt blott,
och ur rosenlundar träder
fram ett tornprydt slott.
Hör. hur det hviskar och sjunger och klingar
sagohkt skönt uti blommor och blad!
Se, hur den gyllene bägaren bringar
svällande drufvornas purprande bad!
Högt upp i luften det skummar och blänker,
•och uppå marmorportalen det stänker
.glittrande dropparnas silfverkaskad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
