Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17—18 - Trälens sånger, af Svatopluk Cech, öfvers. af Alfred Jensen. I—XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kvällsoln breder ut sin slöja,
väfd af dämpad purpurglans,
och små kvinnofötter röja
sig i smidig dans.
O o
Kolsvarta lockar kring fullmånens kinder
natten har flätat förtroligt och gladt,
och på sin luftiga bruddräkt hon binder
själfva Golkondas förtrollade skatt.
Under de skuggade globernas bågar
tindrar ett ögonpar, blixtrar och lågar,
manar till kärlek och lekar och skratt.
Armen bredes för att trycka
denna sällhet. — Men — hvad dån!
Bojan rasslar — och min lycka
svinner härifrån.
Ater förnimmes kamraternas klagan;
alla de rosiga bilderna flytt.
Fränderna kvida vid blodiga agan;
glädjen i suckan och jämmer sig bytt.
Skönhetens kväden ej mera vi höra,
och för vårt sargade sinne och öra
ljuda förbannelsens sånger på nytt.
(Forts, i nästa häfte.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
