Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17—18 - Bröderna Goncourt, en essay af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
692
frederna Genesurf.
Edmond de Goncourt har haft en ganska besynnerlig
skrift-ställarbana. Han har i en annan mening än den vanliga fatt
upp-lefva la postérité contemporaine, ty efter en lång tid af stor
likgil-het från publikens sida har han så småningom fått erfara, hur
ryktet kringstrålar hans namn, och hans alster mottagas nu med en
beundran, som gjort honom till det moderna Frankrikes patriark.
En blid diktarbegåfning som Anatole France hyllar honom med
den vördnad, som man ger en andlig fader, Bourget är hans trogne
beundrare, och en så farlig kritiker som Lemaitre ger honom ett
hos honom mycket sällsynt fulljudigt erkännande. Hans bittre
lite-räre motståndare, den ansedde Brunetière, har på alla håll fått
mottaga dementier för sina nedsättande omdömen, och på den stora
festdagen för Goncourt, på eftervintern detta år, har man sett
Dau-det släpa sig upp ur sin hvilstol, som han eljes aldrig lämnar, för
att inför världen hylla denne gamle man, som har den
märkvärdigheten att jämte sin bror vara på en gång öfverförfinad ästetiker
och naturalist.
Goncourt har i sitt lif ett minne, som allmänheten känner till
och som den vördar. Han och brodern Jules voro medarbetare.
Romanerna mellan 60 och 70 utkommo under deras gemensamma
namn. Edmond, som var född 1822, var brodern Jules lärare —
den senare var född 1830 -— och de blefvo som fullvuxna
oskiljaktiga. De romaner, som de bägge gemensamt författade, voro så
genomgående likartade, att ingen kunde veta, hvilka partier som
utarbetats af den ene eller den andre. De kallades de siamesiska
tvillingarna och uppträdde, lefde och studerade tillsammans.
Döden afklippte 1870 denna lycka. Jules dog i en hjärnsjukdom.
Edmond trodde, att han för alltid skulle blifva en slagen man, som
intet vidare skulle kunna skrifva. Men lifvet är på sitt sätt lika
obarmhertigt i sin nåd — när det gäller att förslöa en våra bästa
känslor, smärtan öfver en förlust och minnets förtviflan — som det
är obarmhertigt i sin grymhet, när det gäller att förstöra en
annan af våra bästa känslor, kärlekens glädje öfver att besitta den
älskade. Och Edmond författade efter en lång tids hvila åter
romaner.
Nu är Edmond de Goncourt en 73-årig gubbe. Då det
förnämsta intresset i denna uppsats är att teckna de goncourtska
ro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
