Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17—18 - Bröderna Goncourt, en essay af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
693
manernas sammanhang med vår tid och deras inflytande som
ban-brytare, blir det till undvikande af allt för stor vidlyftighet
nödvändigt, att blott i förbigående behandla Edmonds
ålderdomsarbe-ten för att mera odeladt låta ljuset falla öfver deras gemensamma
produktion. Äfven i denna måste jag, ehuru med stor saknad,
af-stå att mer än antydningsvis beröra Soeur Philomène och Manette
Salomon.
I.
Om det fins något, som heter respektabilitet inom det
praktiska lifvet, finnes det desslikes något, som man kunde kalla
hygglighet inom konsten. Man förväxlar oftast dessa begge begrepp med
dygd i lifvet eller förtjänst inom konstområdet d. v. s. med
karaktärsstyrka, med höga principer eller framstående begåfning. Men
egentligen är det blott den yttre korrektheten, som man menar, när man
besluter sig för att nämna någon hygglig och respektabel. På
samma gång ger man ifrågavarande person ett*betyg på, att han
äger ens eget och världens anseende. Det är snarare en negativ
egenskap, frånvaron af allt som stör, än en positiv, tillvaron af
något, som tjusar, man därmed åsyftar. Denna negativa egenskap
innebär så väl i fråga om målning, skriftställarskap och lif ett visst
något af anständighet, konsten att följa i andras fotspår, ett
fredligt lynne att vilja beundra det, som är vedertaget, icke därför att
det är beundransvärdt men därför att det är vedertaget, med ett
ord en brukets och sedens religion. Det kan vara lycksökeri eller
det kan vara brist på ideer eller det kan vara allmän
bekvämlig-hetskänsla eller lättja, som framkallar denna älskvärda korrekthet, som
alltid är hygglighetens kännemärke. Detta hygglighetsuppförande
har, när det är förestafvadt af medveten beräkning, sin naturliga
förklaringsgrund, ärelystnaden att klättra uppför anseendets stege
snart och snabbt. Opinionens prisutdelare och samhällets breda
lager se med välvilligt öga talanger, som ärfva andras åsigter,
verlds-män, som följa modets skiftningar och ej äflas att skapa nya
åsigter, nya moder. Och detta är alldeles naturligt, ty det kräfver för
opinionens prisutdelare en viss själsansträngning att finna sig
tillrätta i det vildt främmande, i en individualitet, som vill upphäfva
sig till herskare och slå ett nytt slag. Det ligger derför en viss
angenäm trygghet i detta hygglighetsuppförande, som följer erkända
mönster, som tar priset i att på ett behagligt sätt vara som folket
mest. Det har i alla tider funnits författare och konstnärer, som
lefvat på tidens skåpmat. Dessa eftersägare ha fått anseende för
obestridd begåfning för billigt pris. Ehuru blott imitatörer, som
ingen beundrat så där starkt och kraftigt, som man beundrar
själf-ständig kraft, har deras exempel vunnit efterföljd till och med hos dem,
som haft vida högre vyer och vida större begåfning än att vara
blott eftersägare. Detta kan synas underligt, ty det är i själfva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
