Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17—18 - Bröderna Goncourt, en essay af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
694
verket ursprungligen vida naturligare för en människa att vara sig’
själf än en annan. Det är först, när individualitetens djärfhet up
penbarar sig som en fara att misslyckas, som lusten att vara en
annan tillväxer. Ursprungligen är egenskapen att vara en
svans-människa — caudautaire ha bröderna Goncourt en gång kallat det —
motbjudande för de flesta människor — man ser det på barnen,
som, innan de ännu ha fått respekt för misslyckandets faror, ej
förstå att vara annat än sig själfva.
Men så småningom blir det ett behof att trampa gifna stigar.
Man går därigenom miste om upptäckarens behag, men man har
också gått miste om hans vedermöda.
I vår tid här man funnit på en ny slags möjlighet för
popularitet, som ej är mycket bättre — ett nytt elegant fortkomstmedel,
som består i att göra skandal och producera det sensationella. Det
är kraftens snobberi i stället för att det förut var hygglighetsidealets.
I våra dagar börjar chefen för en ny skola vanligen som en
paradoxhjälte, till dess han slår sig igenom och blir tidens afgud och
orakel, lika hyllad då som han varit förkättrad först.
För bröderna Goncourts uppfattning, när de som unga skrefvo
sina böcker i intimt samarbete, hägrade konsten som något högt
och personligt, och i samtidens konst och författareskap sågo de
en afmattningsperiod med hygglighetsideal, eftersägande och
efter-härmning af vissa regler. Och detta hygglighetsideal med sin
fromma andakt för gifna regler var ej i deras smak. De voro bland
de första att inse, att äfven romantismen, som då höll på att bli
skröplig och dö ut, var en slags förståndskult med sin beundran af
två motsatta ytterligheter, den dygdiga bofven, det älskvärda
vidundret. Det är nu den unga målningskonsten börjar kräfva
impressionism, och samtidigt börjar allt högre ropet på
värklighets-reproduktion höras. Impressionismen, det som vi nu för tiden kalla
med det nyuppfunna namnet symbolism, och realismen, som vi nu
kalla naturalism, äro bägge då ännu alldeles moderna, och ehuru
bägge lika fiendtliga mot klassiska regler, mot symmetri och
disciplin, är det underligt, att de bägge, så motsatta de än äro, kunna
i viss mån känna sig beslägtade.
Impressionismen hyllar nämligen det subjektivaste i
konstnärstemperamentet, realismen hyllar en ny observationsförmåga med
mikroskopisk noggrannhet och kritisk analys, alltså det objektiva.
Att tolka lifvet som impressionismen vill, är en konst, som kan
fattas olika, men hvars första lag är att införa ett personligt och
subjektivt element i konsten, det är ju att i viss grad omforma
verkligheten efter sin egen uppfattning. Att däremot, som realismen
älskar, fotografera lifvet, det är att syna lifvets hela yttersida med
nyfikenheten och skarpsinnet hos en upptäckare, men ej tillåta sig
att vare sig tjusas eller afsky. Det senare är opartiskheten hos
en fotografiapparat, som blott återgifver, medan det förra är
känsligheten hos ett mänskligt sinne, som lider eller glädes.
Så olika nu dessa riktningar än kunna förefalla, ha bröderna
Goncourt sammansmält dem. De skulle kunna kallas romantiska
na
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
