Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17—18 - Bröderna Goncourt, en essay af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
695
turalister, sä underligt namnet än är. De äga båda naturalistens
ärelystnad att kopiera och impressionistens behof att personligen
vibrera, att låta fantasin ge lifvet -— icke betyg — men färg och
form mera än lifvet har, att ur lifvets taflor fånga dessa drag, som
ge karaktär, att accentuera ett ansikte eller landskapsbild med
skarpa drag, till dess fysiognomin framträder med förfärande
tydlighet med en innebörd af kraft och själ, som är starkare än
verklighetens, eller tvärtom att i ett drömlandskap, i en skizz, i det
outvecklade utplåna konturerna, tills färgerna sammanflyta ännu
mera, tills formerna blifva ännu mera flytande, mera veka utan
gräns-liniernas skärpa, tills det hela upplöser sig i en vision med
obestämbar formgifning.
Det är med ett ord med målarens instinkt, bröderna Goncourt
uppfatta föremålet. Det är ögats metod att ej forska långsamt och
systematiskt, men se i ett slag med ögonblick^apparatens snabbhet,
de äga, dessutom äga de också den nervösa känsligheten i sin
intellektuella synapparat, men det är också ögats sätt att tro på
allt det, som ögat uppfattar, om det också är aldrig så ovanligt,
som är dem egen, denna blinda konstnärsinstinkt, som närmast kan
jämföras med kärlekens sätt att se och bedöma, som är en
svaghet men också en styrka, som kan kallas en blindhet men likväl
oftast är en klarsynthet, som ser längre och korrektare därför att
när den ser, så älskar den också.
Denna besynnerliga konstnärsberusning, vid åskådandet af ett
föremål, konstnärserotik kunde man kalla den, är något, som
allmänheten ej plägar känna af mer än en gång i sitt lif, när
kärleken kommer och förskönar den älskade i sin trollspegel. Också rycker
man ju på axlarna, ehuru med ett blidt smålöje, åt denna den
första kärlekens period, ett vansinne, som man ej bedömer strängt, ty
kärlekstiden bedömer man ej strängt, hur prosaiskt man än sedan
må ta lifvets företeelser. Det besynnerliga har inträffat, det vet
man, att man älskade utan förståndsgrunder, att man uppfattade en
mystisk dragningskraft hos det älskade föremålet, som kunde
föranleda till löjliga dumheter och hvars mystik man ej närmare
reflekterar på. Det har emellertid dröjt länge nog inom konsten,
innan man fått fullt klart för sig, att konstnärskärleken, kärleken till
det sköna ej är en förståndssak men beror på något af detta
omedvetna, som nu och troligen också framdeles blir filosofins svåraste
gåta. Allt det nya och fruktbärande inom våra dagars konst har
framgått ur det nya medvetandet, att lifvets och naturens tjusning
består i det förråd af individer, som den framvisar för
känsloupp-fattningen, som ej hafva slägttypens karaktärer men hvilka äga vissa
egendomligheter. Man har upptäckt, att det som man älskar ofta
är just detta tillfälliga, som gör en viss individ till ett undantag
från slägttypen. Man kan förlikna det vid gossens upptäckt, när
han finner, att förskriftens bokstäfver, dessa välformade
skönhetstyper, som hittills framstälts som mönster, ej utgöra det, som man
bland de fullvuxna menar med vacker och karaktäristisk stil. Detta
individens sjelfsvåld och uppror mot slägttypen är det, som
antingen skapar sympati eller antipati och detta oftast trots förståndets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
