Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17—18 - Bröderna Goncourt, en essay af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
697
och om det då vore en ärlig, naturlig dumhet utan anspråk, men
det är en själfbelåten, kokett, manierad dumhet, som kråmar sig
och tar sig ljufva miner», säger den man, som en gång älskat och
ännu älskar henne i ett utbrott af förtviflan. »Hennes själ är en
samlingsplats för utnöttheter, för allmänna tankar, borgerlig
vidskepelse. T. ex. hon skall ej tro på, att en komet bebådar
världens slut eller på kortspåmän, men hon tror på tidningarna, på
allt, som är tryckt, hon tror på geniet hos den, som förstår att
annonsera, på talangen hos den, som har många vänner, hon tror,
att blott de rika ha smak och äga vackra saker. Om man söker
att öfverbevisa henne, blir slutet ett litet torrt ord: nåja, jag har
icke ditt skarpsinne». Denna själftillräcklighet är ju en brist i
förståndet, som måhända kunde uthärdas, men det är ej nog med
den. Med en nästan infernalisk trohet har författaren upptecknat
alla de små knep, som afse att göra sig till tyrann öfver mannen,
den låtsade undergifvenhet och martyrmin denna kvinna t. ex. visar,
när han är sjuk, och som håller honom på sträckbänken och som
han ej kan undgå, då han är sjuk och måste begagna sig af en
kuranstalt, som hon finner vara en förvisningsort; allt det oändligt
simpla, som kan kvälla fram ur ett sådant hjärta, när kvinnan gjort
sig räkning på rikedom och mannen, som är författare, ej vill göra
sig skyldig till taskspeleri för att smickra publikens gröfre smak,
allt det djupt ofina, det grymma och det hjärtlösa, som ligger hos
henne, när hon finner sig ha makten, allt det krypande fega, som
utmärker henne, när hon känner sig stå inför en brutal kraft, detta
är mästerligt tecknadt i denna strid mellan makarna, där hon
börjar beundra i samma ögonblick han, drifven till det yttersta, i ett
ögonblick af raseri lyfter handen mot henne. Och under alla dessa
mera praktiska konflikter fortgår som det ständiga ackompagnemanget
till känslolösheten för honom hennes känslovärlds falskhet i
allmänhet, som visar sig i alla de tusen småsakerna: »Hon är blind för
det jag ser, döf för det jag hör, kall för hvad jag gillar, slö för
hvad jag beundrar. Och allt hos henne ända till hennes kropp
och hennes sinnen äro uppkomlingar, de spana efter förgyllning,
efter skrikande lyx, efter blommor, som lukta». Och på ett annat
.ställe: »Hon känner ej, om en fisk är frisk, om ett ägg är
ankommet». Allt hvad hon beundrar är alltså pjunk och teaterglitter,
hon har tjufvens glädje öfver ett lyckadt bedrägeri, men själfva
hennes simpelhet har ingen ärlighet, det är nästan det värsta med
henne, att hon ej ens har den stora brottslingens mod att bekänna
sin hänsynslöshet gent emot lag och rätt till förmån för sig själf,
allt hos henne är smått och ängsligt, själfva hennes elakhet är
uppblandad med ett slags önskan att vara dygdig.
Det märkvärdigaste i denna skildring är dock, att denna
andliga litenhet och halfhet tangerar just den svaga sidan hos den
kvinliga karaktären i allmänheten. Den roll i lifvet, den
tillbakadragna och förmedlande, som kvinnan som oftast måste spela, alstrar
hos henne en viss fasa och skygghet för de stora besluten och den
kraftiga individuella viljan och grundar denna könskaraktär.
Hela boken är för öfrigt lika mycket en teckning af tidnings-
45-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
