Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17—18 - Bröderna Goncourt, en essay af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
698
världen som af en äktenskapstragedi. Denna teckning är ju
mycket ensidig, och de Iranska tidningsmännen råkade i raseri öfver
den. Demailly vill ej bli tidningsman och den prägel, som
litera-tören som tidningsman lätt tager af sitt arbete, tecknas. Det är
omöjligt att förneka, att teckningen i en mängd fall ännu har sin
tillämpning om också ej i alla. »Ett lif af kamp, de oupphörligt
upprepade nålstygnen och egenkärlekens lidanden, denna oaflåtliga
följd af nederlag eller åtminstone motigheter, som måste sväljas
som skam, fasthålla publicisten i ett syrlighetens tillstånd, som
liknar det morgonhumör, med hvilket sjuklingar vakna. Bepansrad
genom innerst liggande dagliga obehag, som ge honom metall
under huden, förlorar han känsligheten, de ömma instinktbehofven, de
unga själarnas både grannlagenhet och tacksamhetskänslor. Genom
beröringen med sitt släp, de gunstsökande (les caudataires), får han
det grofkorniga skrattet, som utmärker en veteran vid anblicken
af en nyvärfvad soldats första sår».
Hela bröderna Goncourts motvilja mot det moderna
samhällets disciplinerade arbetssätt, mot tidningsverkstaden med dess
regelbundna fabriksarbete, dess uppöfvade rutin, dess opersonliga
stil-öfningar och kriadumheter framlyser, och det stereotypa och
förflackande i tidningen som affärsmekanism brännmärkes starkt. Man
ser också deras aristokratförakt för den slafvande pressmannen utan
behag och utan finhetens traditioner i Nachettes afundsjuka på
Demailly; »Du har ett vackert hufvud, du har nästan
adelsmanna-typ. Jag har naglar, som äro som en tapetserares och händer!
Jag skulle kunna betäcka foten med min hand. Och mina föräldrar
ha skickat mig ut i verlden utan en styfver. De ha satt mig i
skola med en rock, gjord af ett biljardkläde».
På samma gång förlöjligas girigbuksoron hos dessa
tidnings-herrar, fikande efter det största möjliga beloppet af penningar och
ära, som skall förvärfvas på hvad sätt som helst, genom att sälja
en öfvertygelse, genom att förråda en vän och genom oupphörliga
omsadlingar. Det är ingen hemlighet, att lilla Journalen betyder
Figaro och dess redaktör Montbaillard Villemessant, Figaros
redaktör. Han försvarar sig helt frankt. »Vi tala om tvetydiga damer»,
säger han. »Nå och publiken, talar den ej om sådana kanske? Dem
man hvisslar åt, hvisslar jag åt, dem man höjer till skyarne, höjer
jag till skyarne. Jag har inte en fiende, inte en vän. Vi äro ej
en tidning, vi äro en barometer. Ingen skola, intet parti intet
kotteri ... en opartiskhet! ... en publik, det är just hvad vi äro».
Och Montbaillard har kanske delvis rätt. När man tjuter med
ulf-varna, är man åtminstone ej värre än ulfvarna, och publiken är
här ulfvarna. Man har verkligen svårt att förstå äfven i våra
dagar publikens dygdiga harm öfver pressens hållningslöshet och
kompromissande, det är ungefär, som om en väderflöjel skulle börja
förebrå en flaggvimpel, att han är ostadig.
Huru som helst, blir denna tidningsvärlds män för bröderna
Goncourt typer för tidens okonstnärlighet, dess krassa förtryck af
andlighet och känslighet. De säga det rent ut, att tiderna
försämrats. Sedan romantiken hade uppfostrat publiken till att bli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
