Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17—18 - Bröderna Goncourt, en essay af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
699-
»medarbetare i Idéns fria fantasier och storslagna upproriskhet», då
kom denna lilla Journal med sin banala sockersöthet, sitt artiga
undfallande och sitt förderfbringande understöd åt de starka. Vi presenteras
också för en krets af författare och konstnärer, som utgöra
oppositionsmän, och hvilka allesammans äro porträtt af den tidens mest
framstående literatörer. Så få vi bilden af Lamperière, som är Flaubert.
Han talar en gång om omöjligheten att förändra tidens riktning:
»Vet du, hvad du kommer mig att tänka på» — så besvarar han
en anmärkning om det sorgliga i att allt har blifvit dystert: »Jag såg
en dag på vägen till biblioteket en präktig Newfoundlandshund,
som anföll en vattenkonst. Han var ursinnig och skälde alldeles
rasande. Han tog sats om och om igen och kastade sig på den
sprutande springbrunnen. Han bet vattnet, och vattnet bara
fortsatte att rinna».
Så blir också Charles Demaillys kamp en Don Quixottes kamp
mot väderkvarnarna, en kamp mot det oundvikliga.
Det ser ut som dessa författare efter sin anklagelse mot
kvinnan i Charles Demailly i sina två följande böcker erfarit behofvet
att ge henne upprättelse, ty både Soeur Philomène (1861) och
Renèe Mauperin (i bokform 1864) visa oss kvinnor af den mest
intagande flickoskuld. Soeur Philomène måste jag här helt
summariskt antyda innehållet af, ehuru den med rätta räknas till det allra
förnämsta, dessa två författare åstadkommit. Philomène blir
sjuksköterska och är nunna, och i hennes barnasjäl inkastas kärleken
till en ung man, som är en af läkarkandidaterna. Alla utbrott
bekämpas ända till dess han dör, då hon bemäktigar sig en lock af
hans hår. Det är den enda gången hon röjer för världen, hvad
hon känner. Denna kyska kärlek har, säger Paul de Saint Victor,
melankolin hos en eldsvåda i en öken. Äfven här se vi en
förtrampad fin mänsklig naturs undergång af brist på luft och sol.
Renée Mauperin är en alldeles ny variant på ett likartadt
tema. Det är omöjligt att med några få ord skildra denna unga
flicka, sprittande af käckhet, ungdomsmod och lifslust och likväl,
trots sina amazonfasoner, så spröd, så skär, så äkta kvinlig.
Ungdomens strålande solsken, som upplifvar allt och alla, har sällan
återgifvits bättre och mer bedårande. Denna oskyldiga
njutningslystnad, denna flickaktiga behagsjuka, denna öfversvallande
lekfullhet med sin hänsynslöshet och djärfhet, som alltid tar parti för
eller mot, som alltid tror sig om att kunna segra, aldrig hvilar,
alltid uppfinner nya spratt och skälmstycken, allt detta är sundt
och lifsfriskt, och dock ligger det ett nervöst drag däri, som icke
bådar godt. Det är ej för intet folkvisdomen har sagt, att för söta
och för glada barn ej få lefva länge. Det flickaktiga initiativets
behag, den plötsliga impulsens poesi, denna otämdhet, som fritt
uttalar sin mening om världen och ej vårdar något af dess
högtidlighet, äro drag, framstälda med sällsynt naturtrohet. Hennes små
kritiker äro dräpande,’ men hon menar ej illa med dem, hennes
flicklynne har små kattklor under silkestassarna, men de utspännas
lika instinktivt som när kattungen i ett anfall af leklust rifver
sönder förmakets finaste lyxgarnityr. Denna flickal uga naivetet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
