Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17—18 - Bröderna Goncourt, en essay af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
själfsvåld är dens, hvilken ej anar något af världens faror och allvar.
Samma nervösa drag, ytterlighetsdraget, som i Charles Demaillys
poetiska och Soeur Philomènes religiösa natur skapar deras olyckor,
framträder här som flickans subjektiva bekymmerslöshet om
följden, en följd af hennes oerfarenhet och hennes tro på lyckan.
Tän-kom oss, att Zola skildrat samma slags natur. Vi skulle ha fått
något af afvigsidan i hennes trots, vi skulle ha märkt, att denna
barnsliga lekfullhet kunnat bli tröttsam, att dessa små näsvisheter
ej alltid är oblandadt behagliga, men denna opartiska filosofi, detta
observationens för och emot kunna ej bröderna Goncourt förmå
sig till.
Då griper äfven här den brutala lifsmekanismen in och
för-därfvar allt. Renées öde blir tragiskt genom detta bästa i hennes
natur, obetänksamheten och oskulden. Hon har en bror, Henri,
hennes motsats i allt, en äkta ämbetsmannasjäl, som endast vill
fram, och han skall gifta sig med en ung dam, naturligtvis mycket
rik, hvars far visserligen funnit unge Henri fullkomligt otadlig som
lycksökande framtidsman, men hvilken, som klok affärsman, ställer
ett viikor: mågen måste skaffa sig en titel. En sådan kan köpas,
och Henri köper den: han tillfogar ett gårdsnamn till sitt
borgerliga med tillfogande af ett de. Nu kommer Renées upptäckt, att
hennes bror haft en kärleksförbindelse med sin fästmös mor. I
harmen öfver detta ovärdiga förhållande besluter hon att göra allt
för att hindra äktenskapet, upptäcker, att Henris adelsnamn
verkligen har en ägare, hvilken brodern ej vet af, och underrättar denne
genom ett anonymt bref. Hon räsonnerar rätt: denne skall
förhindra tillståndsbeviset. Denne adelsman är dock en på obestånd
kommen herre, som rest till Amerika, och först ett år efteråt får
han brefvet. Vid återkomsten till Frankrike finner han sig alltså
inför ett faktum, statens tillståndsbevis är utfärdadt; ingen har inom
laga tid bestridt Henris rätt till titeln, och Renée har försonat sig
med broderns giftermål, som är omedelbart förestående, och har
nästan glömt bort detta olycksaliga bref. Men hämden vakar:
adelsnamnets ägare blir ursinnig, vill hämnas, uppsöker Henri och
dödar honom i duell.
Det är således stackars Renée, som är orsak till broderns död,
orsak till föräldrarnes sorg, och hennes hjärtlidande tål ej vid så
starka själsskakningar. Anger och sorg äro ej för hennes
bräckliga natur, stormilarna bräcka denna blommas stjälk. Och hur är
den ej beskrifven, maktlösheten mot döden och sjukdomens
smygande framfart, mattheten, som efterträder lifslusten, magerheten,
som efterträder skönheten, ofattligheten af döden, detta obestämda,
obekanta och förfärliga, som nalkas med små men fasta steg.
»Hennes gång var släpande, och man hörde ej längre stampet af
hennes lilla häl». »Imellanåt undföllo också Renée sådana
yttranden, med hvilka sjuka människor begråta sig själfva, medan de
ännu lefva, dessa ord, hvilka isa som döden». Och i faderns sorg
ser man en del af världstragedin. Han skulle ha velat slita hjärtat
ur sitt bröst för att kvarhålla sitt lifs solsken, flickan, som alltid
varit hans hjärtebarn. Hon har alltid varit hans stolthet och
be
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
