Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17—18 - Bröderna Goncourt, en essay af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7Oi
undran, ett föremål för hans naiva fadersförundran, denna flicka,
hvars lockar han smekt, medan hon satt i hans knä som liten,
hvars rosiga anlete och knubbiga former han andaktsfullt, medan
hon ännu låg i vaggan och sof, i timtal betraktat Och nu vet
han, han anar åtminstone, att hon skall dö. Han går genom Paris
gator, när han mottagit underrättelsen om hennes hopplösa
tillstånd, bara går och går utan att veta hvart. Han märker, att han
säger högt då och då, som om han svarade någon: ja, hon är
sjuk, mycket sjuk.
Och å andra sidan hennes små bedrägerier under sjukdomen,
hur rörande sanna 1 Hon hycklar sig vara frisk, talar om framtiden,
låtsas lefva. Men medan hon underkastar sig allt detta, kommer
tröttheten, som hon slutligen känner, när hon blir svagare och som
yppar sig, när hon säger till Desnoisel: När han (fadern) ser mig
skratta, fast han vet, att det ej fins hopp, så vet han ej längre,
hvad han skall tro, ser intet, mins intet, ja, då får jag ju lof att
skratta. Ack, hvad de måtte vara lyckliga, som få dö som de
själfva behaga. Detta skulle vara en naturalistiskt grym
skildring, om man ej på samma gång invigdes i den värld af
resignation, som är- så egen för lidandet, denna lidandets stilla värld,
som äger något af en högre världs höghet med ömhetens blida
uppoffringar, med kärlekens högsta glädje bredvid kärlekens högsta
smärta.
Och allt detta utan ett ord af hvardagsmässig sentimentalitet.
Denna kamp mot döden har all denpa stilla högtidlighet, som
om-gifver ett dödsläger, när offret och de sörjande förstå smärtans
oundviklighet. Dessa människor ha den lugna och tysta förtviflans
hållning. Smärtans gråt tränger sig fram mot deras vilja i enrum,
annars — hvad tjänar det till att snyfta, när man kan sucka. För
öfrigt behöfva de icke andras medlidande: de stora åthäfvorna,
detta offentliggörande af sorgen, som är hvardagsmänniskornas tröst,
den klagan, som innehåller martyrskapets fåfänga, har ingen
lockelse för dem, sorgen är här för oblandad sorg och ingenting
annat än detta.
Renée Mauperin skulle utan tvifvel vara bröderna Goncourts
mästerverk, om ej madame Gervaisais funnes, och är det kanske ändå.
III.
Från utgifvandet af Renée Mauperin skulle jag vilja datera
eu brytningspunkt och vändpunkt i deras lif som författare:
hädanefter framträder hos dem en i vissa afseenden ännu mera raffinerad
konstnärlighet, en klarare syn på den tes, som är dem kär,
nervmänniskans lidanden, en större förmåga att accentuera skarpt och
skildra karaktäristiskt, fortfarande samma förmåga att uppfatta
stämningen, men i jämförelse med de förra romanerna en bittrare
misan-tropi, ett hänsynslösare krigföringssätt mot det de hata, och
försvinnandet af något af detta ungdomsveka, som gör t. ex. Renée
Mauperin så friskt lefvande.
Germinie Lacerteux af år 1865 är den af deras böcker, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
