Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17—18 - Bröderna Goncourt, en essay af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
702
gjort mest väsen af sig. Det är denna rom^n, som förskaffat
för-fattarne namnet naturalister genom den hänsynslösa uppriktigheten
i dessa målningar af en fallen varelses usla lif. Denna Germinie
är en trotjänarinna hos en gammal snäll fröken, som hon tjänat
troget, ända till dess sinligheten får makt med henne. Hon
bedrar nu sin fröken systematiskt, döljer sina utsväfningar med en
list, som är utomordentlig, och sjunker djupare och djupare. Det
egendomliga är, att hon alltjämt bevarar en ärbar kvinnas ideal
för kärleken, svärmeriet för en stor kärlek, den sönderslitande
smärtan, när hon upptäcker männens trolöshet och framför allt
hjärtlöshet. Hon har behofvet att offra sig för den hon älskar, och man
känner, att hon blott behöft påträffa en verklig man att fästa sig
vid för att bli en mönsterhustru. Världen misshandlar också henne,
hon har den olyckliga energin att vilja reparera skadan och skaffa
sig ersättning i surrogater, en brusande lifsström böljar genom
hennes varelse, och hon blir offer för sin förfärliga, sin omåttliga
njutningslystnad, den är en ström, som när den icke finner rätt fåra,
svämmar öfver sina bräddar, hennes besinningslöshet har äfven
för-tviflans önskan mot själfförintelse, och hur det är, känner man mer
beklagande än indignation öfver hennes skeppsbrott. Ligger däruti
något försvar för hennes fel? Knappast. Det är en krossad
varelse vi se, en, hvilken ingen doktor kan rädda, ingen prest kan
trösta, ett samhällets olycksbarn, utan räddning förloradt.
Ingenting är gjordt för att försköna hennes vidriga jakt efter den
kärleksdryck, som rusar henne, och om man vill draga författarne till
ansvar, skulle det endast vara därför, att de framställt hennes
passion i sin vildhet som en galenskap, ett slags yrsel och ett rus, d.
v. s. en sjukdom.
Det besynnerliga med Germinie är, att hon är fullt medveten
om vidden af sin brottslighet: samvetet är fullt vaket, men det har
icke den ringaste makt öfver hennes handlingssätt. Hennes
moraliska medvetande är en hemsk spegel, som oafbrutet återkastar
hennes afskyvärda bild, och alla hennes naturs bättre instinkter
lefva kvar tillika med dessa sämre. Hon förstår bättre än någon,
till hvilken grad hon förorättar sin fröken, som hon fortfarande
dyrkar. Hon gripes af ett slags raseri att kunna aftvå sitt brott.
Hon skulle vilja späka sig, hon skulle vilja låta trampa sig för att
kunna godtgöra något af sin skuld, och det är för att undvika
samvetsförebråelserna, hon slafvar under sin fröken för att
förekomma hennes minsta önskan. Denna dubbelvarelse lefver i
brottets atmosfer i en oafbruten underkastelse under frestelsen men
tillika i ångerns krampaktiga botstämning, i andakt och tillbedjan
inför den varelse, som hon offrar den ena hälften af sitt lif, så att
säga den officiella delen deraf, medan hon besudlar den .andra
hälften med dryckesutsväfningar och kärleksäfventyr.
Hon ser allt: det förfärligaste för henne är ej, att hon är slaf
af sitt begär, men detta, att hon är bedragerskan af sin frökens
förtroende, men hela denna samvetets klarsynthet hjälper henne ej,
det är som om en främmande makt fattade och dref henne mot
afgrunden. Hvarje art af moraliskt förfall kommer hon att öfva,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
