Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17—18 - Bröderna Goncourt, en essay af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
703
ty hon hlir också tjuf af sin matmoder. Hon är en nevropat, ett
motståndslöst offer för sin känslighet och sitt driftlif, hon äger en
slags oordning i sin fysiska och psykiska organism, som visar sig
sent, hon är kall till en början och visar en slags liflöshet för det
erotiska länge nog, men när hennes sinnen en gång väckts, visar
hon ett raseri och en omåttlighet, som står på vansinnets gräns.
Det kan tillämpas på denna bok, hvad en engelsk kritiker
Saintsbury sagt om Flauberts Madame Bovary, att, om man kallar
den omoralisk, man lika gerna kan kalla dödsdansen eller yttersta
domen omoraliska. Det fins knappast någon obarmhertigare
skildring än skildringen af det hopplösa elände, i hvilket hon råkar,
och om man också i hennes bättre natur och till och med i
hennes sämre kan upptäcka en viss ideal trånad, ett sällhetsbegär, som
tar stenar i stället för bröd men dock hellre velat hafva stenar än
bröd, skall ingen med sundt förnuft utrustad önska sig hennes
njutningar för priset af hennes kval. Det måste säkerligen ha stält
bröderna Goncourts tro på mänskligheten på ett hårdt prof, när
de i sin tid måste välja emellan att anse de kritiker, som
framställde beskyllningarna för omoral, antingen förblindade eller oärliga.
Vi ämna icke ingå på Manette Salomon af år 1865 och dess
hjelte Coriolis, den utmärkte målaren, dels därför att romanen är så
uteslutande målarartistisk,dels därför att här beskrifves ett liknande
olycksöde som det, hvilket drabbar Demailly, det nämligen att råka ut
för en hustru utan tillstymmelse till sympati. Coriolis gifter sig
nämligen med sin modell Manette.
I stället skola vi något närmare skildra Madame Gervaisais,
som utkom 1869, den sista frukten af brödernas gemensamma
arbete. Här ha dessa författare uppnått höjdpunkten af sin konst
att framtrolla för ögat färgens och formens och det rörliga lifvets
effekter. Madame Gervaisais är en sådan målning i ord. Denna
kvinna är uppfostrad i en läsesal, enka och lärd, hon har läst
filosoferna, som neka att verkligheten har något värde, jämförd med
den inre världen, hon har känslor, som i finhet sträfva bort mot
hallucinationens trollvärld. Här skildras alltså en kvinna, som är
lösryckt från jorden och lefver med sina tankar. Hon är skön som
en jordisk kvinna, men hennes skönhet har samma ljusskygga
karaktär, samma öfverjordiska, bleka behag som de prerafaelitiska
målarnes, de smala axlarna, den långa halsen, det rika håret, den
djupa blicken, det är något marmorkalit i denna skönhet och detta
marmorkalla hos henne ger henne något fjärran från jorden, som
gör sig påmint i allt. Det andliga svärmeriet står skrifvet på
hennes panna.
Så ungefär är skildringen af henne. Men det beundransvärda
är sättet, huru författarne sätta denna gestalt mot bakgrunden af
Rom. Hon kommer dit för att hvila sig med sitt barn. Denna
lilla gosse har samma slags skönhet, ännu mera outgrundlig i sin
själfullhet genom hans olycka att vara stum. Han är ett stackars
nervöst skälfvande hjärta, och de afguda hvarandra.
Roms tjusning, dess förförelsemakt är romanens yttre ämne,
medan hennes omvändelse är det psykologiska ämnet. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
