Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17—18 - Bröderna Goncourt, en essay af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
704
kommer dit som fritänkare och blir där en exalterad troende. Och
martyren här blir detta lilla sköna gossebarn, som misslyckats vid
födseln, en mystisk varelse, som dylika ensidigt utvecklade barn i
allmänhet äro. Han är begåfvad med tonernas språk, som är hans
surrogat för stumheten, och hans själsbehof efter ömhet ligga
be-grafda bakom denna trånande blick. Den sjukliga kärleken till
modern jämte musiken är hans lif.
Man kan här fråga, hvad dessa bröder lärt sig af
naturalismen, då deras temperament är så motsatt denna. Mästerlig
be-skrifning, skarp detalj forskning ha de lärt. Redan Theophile
Gautier sade: att hans kritiker berömde honom för så obeskrifligt
mycket annat men aldrig för det, som han själf var stolt öfver:
jag är en man, för hvilken den synliga världen existerar. Theophile
Gautier var en af dessa, som bröderna Goncourt beundrade. De
ha skildrat honom under en pseudonym i sin roman Charles
De-mailly, där också dessa ord återgifvas. Den deskriptivt
uttrycksfulla skildringen med otaliga smådrag och förmågan att träffa det
ögonblickliga fysiognomiuttrycket kan sägas vara lärd af denne
mästare i pittoresk stil, men bröderna Goncourt ha erfarit ett
annat konstnärligt behof i denna bok, som vill skildra en omvändelse.
Det är en af de första naturalistiska mästerverken, på samma gång
det är ett impressionistiskt arbete, och naturalismens metod visar
sig däri, att boken är så metodisk, så successiv. Zola, som alltid
slungar ut det stora ordet efter reformatorers sed, har kallat den
nya sidan hos nutidens romanforskning dess vetenskaplighet. Trots
läkares och juristers protester mot denna usurpation af deras
vetenskaps hederstitel har man dock lyckligtvis fullkomligt
vittnes-gilla auktoriteter i frågan, som gett de mest eminenta betyg åt
diktarnes förmåga af vetenskaplig klarsynthet. Se t. ex, hvad
Bulthaupt anför i sin Shaksperestudie om skildringen af Hamlets
vansinne eller hvad Delsant i sin Goncourt-biografi säger om
fackmännens bedömande från vetenskaplig synpunkt af Germinie
La-certeux.
Det är själfklart, att en roman aldrig kan få vetenskaplig
karaktär af uttömmande bevisning. Men en roman kan af
vetenskapen låna något af dess åskådningsmaterial, detta förfaringssätt
som beskrifver utvecklingen och orsakerna, hvilkas kraft växer,
hufvudsak och bisak i karaktärsförvandlingarna kunna skarpt
framhållas. En sådan öfver- och underordning i själsmålningen kan
urarta till torrhet och blifva onjutbar, men den behöfver det icke
nödvändigt. I Zolas romaner kommer ofta något af den logiska
uppställningen att blifva för mycket märkbar, den form, som
berättelsen får, dess anordning, dess bestämda grader af utveckling,
de nya faktorer, som inträda och hvilka föra utvecklingen framåt,
detta kan inkräkta på lifvets frihet, på denna sorglöshet, som i
framställningen måste komma till sin rätt, emedan romanen måste
verka som konstverk, ej som afhandling. Men i framställningens
samlande kraft, i öfversikten och helhetsintrycket ligger också ett
särskildt behag, som är nytt för vår tids romaner med deras skarpa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
