Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17—18 - Bröderna Goncourt, en essay af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
706
Hon är redan förvirrad, som när en ung flicka får höra det
smekande tonfallet af kärleksord. Men Rom har icke ännu utvecklat
all sin tjusningsmakt, hon känner icke än alla dess
förförelsekonster. Hon gör sina promenader i den heliga staden. Hon ser ett
folk af munkar, ser de knäböjande kvinnorna, ser madonnorna, som
i gathörnen möta de troendes vördnadsbetygelser. Hela denna
värld af präster, af trogna, af praktfulla gudstjänster talar samma
språk till hjärtat, förkunnar, att kyrkan har makt öfver själarna,
att den vill dem väl, blott de vilja underkasta sig. Det ligger en
tjusningsmakt, som ej kan undvikas, i detta oupphörliga upprepande
af samma slags intryck under skilda former. Hon blir besegrad af
bönkapellernas tysta enslighet, af den bakom gallret dolda prästen,
hvars hvita hand är det enda mystiska tecknet på att det är en
menniska där bakom, som talar, och ej blott en stämma, som
tillhör en ande. Viljans invändningar försvagas inför all denna
andakt, dessa böjda knän, de strålande blickarna, som riktas mot
den korsfästes bild, kyrkornas svala frid, all denna ljufva prakt,
som omger de heliga symbolerna. Hennes hjärta, som sträfvar
efter den högsta kärleken, har ej längre rum för barnet. Under
alla dessa halft medvetna inverkningar blir bilden af kyrkan mystisk,
den framstår oöfvervinnerlig, allt omfattande och besegrande.
Madame Gervaisais slutar som slaf under en af dessa biktfäder, som
fordra späkningar med gissel, botöfningar under tandagnisslan,
glömska af allt världsligt. Hennes konstitution står ej mera ut; efter
sitt möte med den helige fadern dör hon och den stumme gossen
finner ordets gåfva, i en ytterlig förtviflans ansträngning och i det
ögonblick han ser modern segna ned, löses hans tungas band, han
ropar ma mère, och detta utrop uttrycker allt romanens vemod,
ångestskriet efter ett modershjärta, som är för evigt förloradt, ett
mänskligt skeppsbrott, som kanske i sitt slag är lika hemskt som
Germinie Lacerteux’s.
IV.
Dessa sensitivmänniskors karaktär är intressant. Den har
egendomligheter, som blifva ännu mer värda att iakttaga, därför
att typen är allmän nu på sekelslutet, då alla äro nervösa.
Bröderna Goncourt ha gifvit en märklig belysning till frågan, hvad
nervositeten egentligen är. Den nervöse är ingen dussinmänniska,
han är ett undantag i fråga om andlig konstitution. Genom denna
konstitution blir nervmänniskan nödvändigt oppositionsmänniska mot
människornas flertal, de flegmatiska. Den öfverdrifna känslighet,
som ofta kan vara ett behag hos så beskaffade naturer, är därjämte
en fara. Man ville säga, att den nervösa naturen till en del
trotsar definitionen på människa, för så vidt denna definition
uppställer, att människan alltid måste vara begåfvad med förnuft och
fri vilja. Nervmänniskan står dock ej på vildens eller djurets
ståndpunkt, ehuru, hon kan vara njutningslystnadens offer som vilden
och den outvecklade. Så är t. ex. fallet med Germinie Lacerteux,
men hon är något mera: hon har alla en fin själs behof, fast hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
