Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17—18 - Bröderna Goncourt, en essay af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70/
är underkastad sin naturs nycker. Det är hennes impulsiva lif,
som hos henne dödar besinningen. Och sådana äro de alla: de
äro undcrkufvade af sin själs natursida, underkufvade af sin
känslighet, sitt temperament och de äro, om man så vill, sin fantasis
offer.
Så blir deras martyrhistoria gifven: de äga en omedvetenhet,
som gör dem oförmögna att kämpa med urskilning mot världen,
de äro ej medvetna om den yttre världen, allt som är dem
främmande existerar egentligen ej för dem: med hörande öron höra de
intet. De älska alltför mycket, alltför impulsivt och naturtroget för
att förstå lifvets fram och åter. De äga ej någon öfverblick öfver
lifvet, som kan låta dem upptäcka det med dem .olikartade och
som hejdar dem, denna öfverblick, som lär den praktiske detta att
ej vid hvarje tillfälle låta sin individualitet framträda, dessa
beräkningens små konstgrepp, hvilka fordras för att segla i lifvets
motvind; de refva aldrig ett segel, de sätta alltid alla segel till för att
nå ett mål.
Allt detta är i grund och botten beroende på den öfverdrift
i känslorna, som gör hvarje intryck för en sådan människa
ödesdigert. Antingen en sådan människa heter Charles Demailly
poeten, pigan Germinie Lacerteux, den unga flickan Renée eller den
fint utvecklade fru Gervaisais, ett är gemensamt: en viss trånad
och bjudande tvång i deras natur efter det’som de älska. Deras
karaktärs utveckling blir på samma gång ett slafveri under ett en
gång gifvet naturtyranni, en oblidkelig trohet mot detta och ett
ögonblickslynne, som framkallar en följd af våldsamma utbrott af
eruptiv kraft.
Betecknande för dem blir då, att de komma att stå på
krigsfot med omgifningen eller skyggt afstänga sig från denna.
Grunden därtill ha vi redan angifvit: det är deras själskrafts explosiva
natur, feberaktigheten i deras kraft. Det fins hos dem en önskan
■ett förvandla den enklaste handling till ytterlighet, att ränna
huf-vudet mot väggen, ett slags vansinne kunde man kalla det.
En eld brinner inom dem, helig eller ohelig kan den vara —
sinlighetens eller religionens, konstnärsdriftens eller cten vulgära
kärlekens — men en eld är det, och som eld är den förtärande
med verkningar, som ej kunna beräknas. Och rundt omkring dem
känner man faran af att nalkas dem, man aktar sig för dem
in-stinktlikt: de äro ej samhällsmänniskor men original — de gömma
på ett litet födelsemärke, den ytterliga känslighetens födelsemärke:
fanatismen hos dem. Detta lilla ursinnesdrag i deras kärlek,
vänskap, dyrkan eller munterhet visar, att de alla ha sin fixa idé: sin
stora kärlek, sitt vilda hat, sitt konstnärsideal. För dem är detta
lifvet; deras ömhet för detta är afundsjuk. De likna dessa
sömnvandrare, som, ledda af en hemlighetsfull kraft med stirrande, stelt
inåtvänd blick kunna klättra invid afgrunder, förda af sin
instinkts säkerhet och sin absoluta okänslighet för allt omgifvande.
Detta allt uppslukande intresse, paradt med denna hemska
likgiltighet för allt annat, kan göra dem till hjältar eller brottslingar: de
kunna begå ett brott eller en ädel handling, lika omedvetna i bägge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
