Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17—18 - Bröderna Goncourt, en essay af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
708
fallen om handlingens natur af att vara oerhörd, den är helt enkelt
naturlig för dem.
Detta öfverdåd i deras känslor, detta enorma förakt för faran,
denna handlingsdrift, alstrad af detta stora begär, befäster svalget
mellan dem och förståndsmänniskorna. Den stora hopen med sitt
glada lugn i känslorna, sin moderata mångsidighet och sitt sansade
förstånd känner sig tillbakastött och visar det. Allt hvad
främlingsskapets frimureri kan bjuda af bittert och förödmjukande få
dessa excentriska stämningsmänniskor känna.
Deras instinktlif, som har så mycket af vanbördighetens och
eremitlifvets olycka, har dock en lycka: denna kärlekens hägrande
drömsyn innebär också en rikedom och den består i lifsfullheten,
som de känna. Det var en sådan naturs glädje och lycka Schiller
beskref, när han skrifver hans grafskrift med orden: ich habe gelebt
und geliebt. Själfva drifkraften hos dem är kärleken, som är
mäktig hos dessa svaga, det är denna impulsiva kraft, som dessa
författare hylla som storhetsprincipen i detta fattiga lif, kärleken, som
fyller med inspirationens eld. Denna begärets flamma, denna
entusiasm för någon eller något är den enda storhet, som bröderna
Goncourts personligheter kunna göra anspråk på. Deras skildring af
nervmänniskan smeker oss med tonen af en oändligt vemodig
melodi, betagande genom den trollska halfdager, den sprider öfver
lifvet, antydande höststämningens aning om förgängelse eller
aftonstundens suck efter frid, på samma gång dess djupa och fulla
ackorder betona, huru mycket af lif, som gömmer sig i detta vemod.
Deras romaner verka som en Chopinfantasi. Denna underton af
kväfd gråt, af barnslig snyftning, som alltid finns i Chopins mest
sprittande musik, är egendomlig äfven för den stämning, som deras
böcker efterlemna.
Lifvet är för dem denna besynnerliga motsats af jubel och
kraftlöshet i förening, som blir naturlig för den exklusiva
känslomänniskan, därför att hon på en gång älskar och hatar
lifsfullheten, som ett för mycket, »ett over Ævne» och ett för litet, ett ej
nog för dessa brinnande kraftnaturer. Det är därför de kunna vara
demoner och idylliska på samma gång. Romantiken hade sitt
slagord för detta, som vår Almqvist uttalade, när han gjorde
nervvarelsen till något jordiskt och himmelskt tillika, Ty dessa aldrig i
jämvigt stadda barn, som behöfva stödet af sin entusiasm för att
lefva, som behöfva en fanatism, som tyranniserar dem men som
fyller deras lif, de få aldrig hvad människorna kalla karaktär. Deras
nyckfullhet är som det oroliga kringfladdrandet af ett. höstlöf för
stormen, men godtycket är dock blott skenbart: allt är bestämdt
af vindilens tyranni, all deras själfständighet är ett uttryck för
deras kärleksbehof, deras behof af stöd.
° Men när Goncourterna uppfatta lifvet som ett lidande, är det
ej så som när Flaubert säger oss samma sak. För honom,
stoikern, är lifvet ett lidande, därför att han aristokratiskt missaktar
och föraktar dess fröjder och föraktar alla människor, som tro på
njutningen som barn, hvilka tro på såpbubblor, som enfaldiga
varelser, hvilka bedragas af det yttre skenet. Hela skildringen af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
