Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17—18 - Bröderna Goncourt, en essay af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
709
madame Bovary är präglad af detta filosofiska förakt för henne,
njutningsmänniskan, som hänger sig åt illusionen af sin njutningslystnads
förespeglingar. Det är en blodig ironi i skildringen af denna lilla
borgarfru, som älskar kärlekens förbjudna frukter, som för hvarje
gång hon får en ny älskare är lika fast öfvertygad, att nu har hon
gjort lifvets stora vinst. Det är barnets fåfänga eller den
behagsjuka kvinnans fåfänga i hennes utrop vid sin första eröfring: j’ai
un amant, jag har en älskare, en fåfänga af samma slag som
glädjen, när en kvinna får sin första juvel. För Flaubert äro alla
mänskliga begär små: han är uttråkad på världens dumhet att tro
dem vara stora.
Alldeles motsatt är Goncourternas uppfattning. För dem är
just detta barnsliga njutningslif kvintessensen af lifvet: de äro
epi-kuréer. Men lifvet är ett grymt skämt ändå, därför att hela den
skönhetsvärld, som kringjublar individen i hans lyckas
solskens-stund, är en värld med försvinnande fägring. De finna det löjligt
och orättvist detta pansar, som lifvet fordrar mot njutningen för
att lefva praktiskt lyckligt, denna själfbehärskning, som ålägges som
pligt af ödet. För dem är den filosofiska ståndpunkten den
oriktiga, den barnsligt njutningsgiriga den riktiga, ehuru den förra
naturligtvis är försedd med sigill och bemyndigad underskrift af
lifvets stora regeringsmakt försiktigheten.
Och detta beror till en stor del därpå, att de själfva äro
nervmänniskor af en likartad typ med den, de skildrat i sina böcker.
Denna öfverdrift i känslorna, som gör hvarje intryck ödesdigert,
har äfven dessa känslans kraftmänniskor erfarit. Deras uttalanden
i Idèes et sensations, en samling af aforismer, innehålla ensamhetens
melankoli och känslighetens oförståddhet, som gör dem
människo-fientliga. Så ser man här, hur de tro på människornas
obarmhärtighet. De hafva intrycket af att alla vända ryggen till åt den,
som ej med något de yttre iptressenas föreningsband är bunden
vid medmänniskorna. En af dessa aforismer berättar t. ex. en
lifserfarenhet af den ene af författarne från den tidigaste barndomen.
En obekant, så lyder berättelsen, har mött den ene af dem, medan
han ännu var så liten, att han hade sin barnflicka med sig. Barnet
betraktade med lysande ögon en leksak, och främlingen köpte
honom denna leksak af medlidande. Men, tillägges det, det var enda
gången som en sådan väntjenst af en fullkomligt obekant kommit
författaren till deh Och på samma sätt är världens intresse ett
annat än den finkänsliges, när det gäller konst. Det är den
vulgära smakens dom, af hvilken författarne ånyo känna sig
tillbaka-stötta. På frågan om hvem, som får höra de flesta
dumheterna här i världen, svaras, att det är nog ett konstvärk i ett
museum, där den stora publiken cirkulerat. Det är dock ej blott
människorna, som äro oförstående, grymma och omänskliga, det är
naturen själf. I ett af dessa uttalanden heter det, att naturen är en
bödel, alltså ej alls denna milda välgörare, som folk i allmänhet
tycks tro. Och motiveringen är originell. Det är naturen, som likt
en kitslig demon roar sig med »att smyga finklinpt tagel i
tillvarons uppbäddade säng» som uttrycket lyder O h beviset därpå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
