Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17—18 - Bröderna Goncourt, en essay af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7io
är, att naturens paradis, de tropiska klimaten, äro uppblandade med’
hemska skräckgestalter bredvid allt det sköna och lockande. De
varma landen hafva blå himlar och sköna klimat, värme och ljus
och färg, men där finnas också febrar, vilda djur och insekter,
förstörelseverktyg som störa all njutning, naturen kan ej tåla ett
paradis, som är utan sin orm.
Aristokratnaturen inom konsten rnåste alltså ställa sig
fiendt-ligt och afvärjande gent emot världen och människorna. »Det
sköna är det som er kökspiga rynkar näsan åt», är en aforism,,
som uttalar deras innersta tanke. Det sköna är det sällsynta, det
för hopen obegripliga och det utskrattade — se där i kort
sammanfattning deras konstfilosofi.
V.
Som ästetiska finsmakare uppträda de. Deras ideal ar en
specifik stil, som återspeglar intrycket, det momentana intrycket,.
Maupassant uppgaf under sin sinnessjukdoms dagar ett djupt
rörande klagoskri: alltid tyckte han sig se fjärilar, vackra fjärilar
kringfladdra sig, alltid sökte han fånga dem men lyckades aldrig.
Denna fjäril är knappast något annat än hans öfversättning på det
första intryckets bevingade ord, detta målande ord, som man
träffar ej på grund af medvetet skarpsinne, men på grund af
omedelbarhetens momentana uppfinningsförmåga och blixtlika klarsynthet.
I sin känsla af andlig . kraftlöshet begråter han sin oförmåga nu
mot fordom, då fjärilen ännu lät sig fångas.
Det är girigheten efter detta första intrycks hastigt
försvinnande syn, som blir nästan en mani hos bröderna Goncourt. De
måste förfölja och finna det. Reflexionen återfinner ej detta
intryck och minnet, vårt väsens otrogna gårdsfogde, som är vaktaren
af dess tillgångar, som förskingrar hälften af våra bästa tankefynd,
töras de ej lita på. De anteckna sina intryck, som om det gälde
att bibehålla en skatt. Deras stil blir brokig och själfsvåldig,
därför att de älska denna kraft, som ligger i det första intryckets
okonventionella uttryckssätt. De förakta formpedanterna, som vilja
inskränka uttryckets konst till lexikon och grammatik. De förstå
bättre än någon Montaignes grundsats, att där franskan ej når
fram, måste gascogniskan hinna målet. Allt, som inom språkets
landområde finnes och som kan uttrycka gesten hos en kropp,
minspelet hos ett ansigte, öfverdådet i en sinnesrörelse, halfdagern
i ett själstillstånd, är för dem en eröfring åt uttryckets konst och
tillåtet att använda. I bröderna Zemganno, en af Edmonds
romaner, skildrar han under bilden af två konstberidare sitt och
broderns kamratskap. Valet af symbol är högst betecknande. »Blott
två clowner», skulle förmodligen den förnäma publiken utropa, men
det är icke så menar författaren. Dessa bägge bröder sträfva
efter det högsta, när de vilja göra sin kropp till det lydiga
verktyget för konsten. Denna kropp skall uttrycka en själ i deras
lemmars rörelser n poesi i deras rytm och symmetri. Så täfla de,
ända tills den en dem slår sig fördärfvad. Och denna vördnad för
ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
