Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17—18 - Bröderna Goncourt, en essay af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7i i
trycksformen har blifvit en orsak till bizarreriet i Goncourternas stil.
Det är därför de ha velat hinna till V écriture d’artiste,
»konstnärs-stilprofvet», som skall återge det kroppsliga som själsstämning och
själsstämningen som en förfining och eterisering af kroppsligheten.
De ha själfva med ett djärft uttryck sagt, att de ägde känsligheten
hos flådda. För att återgifva nyanserna i den inre och yttre
världen tillgripa de språkets mest vågade samtalsvändningar. Detta
talspråkets staccato och crescendo, de specifika språkformer, som
kallats språkets figurer och som man träffande benämnt språkets
gester, hvilkä tala själsrörelsens språk genom omkastningen i en
ordföljd, halfva satser och bilder från ett helt annat område än
saken de beteckna, äro för dem uttrycksmedel, fullt fullgoda blott de
nå målet, ty härvidlag helgar ändamålet för dem medlen. Ett
sådant uttryck som detta: »hennes styfkjortel rasslade, när hon gick,
som en björkkvast bland vissna blad», är bland de minsta af de
vågsamheter, de tillåta sig, och kan atelierspråket och språket bland
målarjannarna eller gatspråket finna uttrycket för en situations>
ögonblicklighet, är det godt nog.
De ha ingen tvekan, när det gäller att bete sig som
själf-härskare gent emot grammatik och lexikon, och lika kungliga later
visa de i sina omdömen om vitterhetens och konstens stormän. I
deras konstnärsenvishet, subjektivism och förakt för klassicismen
ligger en sanningsåtrå och skönhetsåtrå, en entusiasm, som försonar
med envisheten och urskuldar föraktet. De höra till dessa
konstens själfplågare, hvilka öfverstränga sig för att nå det högsta.
Deras böcker uppstå ur samlingar af observationer,
dagboksanteckningar, i hvilka de samla dagens skörd af intryck, och på stommen
af dessa dagboksanteckningar utarbeta de sedan boken. De arbeta
som dagsverkare, hvarenda dag från morgon till afton samla de
sin intrycksskörd, än göra de en kurs på sjukhusen med
läkarkandidaterna, än gräfva de ned sig på biblioteken, än studera de
arbetar- och studentbalerna, än uppdrifva de sällsyntheter i Paris
konstbodar och kuriositetsaffärer, än fördjupa de sig i studier af
fransk historia och det tidehvarf, de älska här, är sjuttonhundratalet.
I detta boudoarernas århundrade, som är lifvets karneval, glädjens
och bizarreriets häxsabbat, slå de upp sina bopålar som
historieforskare. De känna från perm till perm detta århundrade, där
kvinnorna äro regenter, där naturscenerierna under målarnes pensel få
den intima belysningen, så att Watteau är en naturens
sängkammar-och förmakspoet. Här få de sin lust för det intima draget
till-fredsstäld, och det är de, som först uppstält denna sats, som
delvis verkat omformande på vår tids historieskrifning, att en
historieforskare måste känna tidehvarfvets balprogram och matsedlar för
att förstå det. Deras vänner se dem ofta under denna ungdomstid
på Paris gator: Jules går alltid några steg framför brodern: han är
lätt igenkänd på sin nervösa vakenhet, sina klara spelande ögon,
sin hy som en flicka, en spröd gestalt, ett väsen så feberaktigt
verksamt, så vekt och mjukt, att när han och Edmond företogo en
fotvandring tillsammans, man misstänkte, att den yngre brodern var
en vacker flicka, som anlagt karlkläder för att tillsammans med sin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
