Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17—18 - Bröderna Goncourt, en essay af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
älskare njuta af naturen. Och efteråt kommer Edmond på dessa
studiepromenader i Paris med sitt stränga grubblarlynne, långsam
och betänksam, lika känslig men mindre lätt i lynnet, ,riiera filosof
i uppfattningen, mera trygg världsman i sitt sätt, så att hans
utseende numera brukat jämföras med en pensionerad majors.
Kamplystna som de äro och oppositionsmän som de till
anläggningen äro, göra de dock icke propaganda för sina åsikter på
samma sätt som vår tids demokratiska bilderstormare. Allt hvad
som heter buller och bång och agitationslystnad i uppträdande är
dem främmande: de höra till en mer aristokratisk typ, en stilla
och sensitiv typ, som hatar den offentliga diskussionens slagsmål,
äflan om makten och kraftord.
Ett annat drag hos dessa författare ligger däri, att de äro
skygga lika väl som djärfva. Den nervösa melankolin i deras lynne
röjer sig i denna skygghet. Deras hem i Paris eller Auteuil är ett
litet museum, afsedt för fackmannadressyr och samlarevurm, där
japanesisk konst och modernt bric-å-brac stämma möte. Det är
en atmosfer där, mättad af konst som luften i ett drifhus är
mättad af blomsterdoft. Denna atmosfer har något af parfymbodens
kvalm. Det är pjunkig egoism och otåligt lynne i detta
lefnads-sätt. De känna, att de äro alltför olika världen för att upptaga
kampen mot denna med modet hos praktiska män. Det som ger
prägeln åt denna artisttillvaro är dels det egoistiska i densamma,
denna själfskapade förnäma tillbakadragenhet och denna temligen
snobbiga människofiendtlighet kan stöta oss tillbaka — men
grunden är deras motvilja mot de matsmältningsmaskiner och
arbets-automater, som utgöra flertalet af menskligheten. Dessutom äro de
verkligen alltför subjektiva för att kunna påräkna sympati. Deras
Dagbok, utgifven af Edmond, visar oss, hvilken sjudande retlighet
mot allt och alla, som bodde på djupet hos dessa bägge
öfverkri-tiska specialister på känslostämningar. Den visar oss deras
gränslösa själftillit och själftillräcklighet, deras kätterska otro äfven mot
umgängesvännernas dogmer och svagheter. Det finns ett pockande
kraf hos dem på att i lifvet finna blott, hvad de själfva tycka om
såsom fint och nobelt, och en barnslig otålighet mot allt detta, som
skorrar och pinar dem i människornas sätt att vara och se. Det är
sannerligen ingen förbehållsamhet de visa i sina omdömen om sina
intima vänner, och det har med skäl anmärkts som en oförsvarlig
ogrannlagenhet hos Edmond att publicera dessa intima skildringar
från deras kamratlif. Men denna dagbok visar utom kritikens
öf-verdrift ett behof af att fly undan världens omdöme med sina
tankar och känslor. Oron af ett sådant lif på egen hand utan rötter
i den allmänna opinionens fridfulla jordmån synes här så tydligt,
att man öfverraskas af att beklaga dessa stolta och eleganta
skriftställare, för hvilka man känner så djup sympati. Begåfvade och
midt i en talrik vänkrets vänlösa stå de ändå så isolerade. De ha
ingenting gemensamt med de praktiska intressenas män, deras små
belöningar och småsmulor af hvardagsglädje. Hur ensidigt är ej
omdömet öfver Sainte-Beuve, förklarligt èndast, om man ser, att
de tro honom vara den man, som kompromissar. Den store uni-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
