Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17—18 - Bröderna Goncourt, en essay af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7^3
verselt sympatiske kritikerns kärlek till allt blir för dem en gåta:
De förstå ej hans kärlek, som låter honom inse, att hans
subjektiva omdöme och tycke måste underordnas lifvets och
världsordningens växling och mångfald, de förstå ej hans ödmjukhet att
vilja utvidga sig genom att assimilera det för hans natur
främmande i stället för att bortstöta det, allt detta förstå de ej, de
uppfatta det som hans fel, i stället för att det är hans öfverlägsenhet öfver
subjektivitetens fanatici. De tänka sig det som inställsamhet mot
opinionen, som gud vet hvad, som oförstånd kanske, i alla händelser
som oberättigad eftergift mot medelmåttan. Måhända är omdömet
ej alldeles oberättigadt: Sainte-Beuve var en högst impressionabel
natur, och man vet ju, hur ofta han gjorde frontförändring i
åsikterna. De kalla honom emellertid »kines» på de löjligaste skäl,
han har ej deras sympati bland annat därför att han ej ordnat
sin våning efter petigt artistiska grundsatser. Det är ett fel, som
de ej förlåta, att han ej bryr sig om sådant, och artistens fordran
på att lifvet skall uppgå i artisteri får här ett uttryck.
Sainte-Beuve skulle troligen blifvit ytterligt förvånad, om han kunnat ana
de meddelanden, som anförtroddes den tysta dagboken, sedan han
varit på middag hos dem eller de hos honom. Han, som ägde
kritikens kungsord, hade på denna tid jämte Paul de Saint-Victor
tagit dem i sitt hägn, och ett umgänge utspann sig mellan dem,
medan de gåfvo honom en god dag. Men om vi också betrakta
detta bedömande som en literär orättvisa och en sorglig
otacksam-het, kunna vi ej underlåta att erkänna, att det bevisar
själfstän-dighet.
Och där fins en grund till all denna bitterhet: anses
Sainte-Beuve eller hvem som helst som en, den där ej pekar mot löftets
land, framtidens rike med större fullkomlighet men som hyllar
rutinen, må då kritiken drabba honom skarpt och skoningslöst: han
är ej bättre värd.
Detta är en princip hos dem: de äro skoningslösa i sitt
ned-sopande af samtidens storheter, vare sig det gäller Guizot eller
Thiers, den förre har sitt knäfall för makten, den senare är en
nolla. Och själfva Raffael går ej den väg af individuell
uppfattning, som för dem är den rätta: hans madonnor ha trivialitetens
skönhetsdrag, det lugna jämviktsälskande i hans klassiska
skönhetstyp, de lugna formernas enkla skönhet är för dem ej nog: de äro
partimän för »moderniteten», för den subjektiva uppfattning,
hvilken Jules Lemaitre i en ypperlig essay öfver dem så briljant
karaktäriserat. Ibland utropa de i naivt öfvermod, när de höra ett
namn nämnas som berömdt, utan att de själfva känna eller gilla
det: hvem är den där berömdheten, vi ha ju ej upptäckt honom.
Den originella karrikatyristen af samtidens Paris, Gavarni, är deras
goda vän och har deras beundran som den store skildraren af
stäm-ningslifvets, den subjektiva inspirationens ögonblickslynne. Denne
man, liksom de sjelfve en föraktare af det populära ryktet, en
blaserad, som tillbrakte sina sista år sysselsatt med studier i matematik
och integralkalkylens torra hemligheter, ha de tagit till ämne för
en bok, en biografi. När jag läste den, hvilket är längesedan, mins
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
